annons:

foto Patrick Miller text & styling Vera Hörfors hår & makeup kristina philström  

Norrländska Anna Lidman har en ”pipa” som heter duga, hon ingår i bandet Eko och kommer med all säkerhet låta tala om sig i framtiden. Magasinet KVINNAS reporter Vera Hörfors träffade Anna ett par dagar före bandets debut i Melodifestivalen.

Du var med i Musikalen We Will Rock you som bygger på Queens låtar. Hur hamnade du där?

– Egentligen hade jag slitit på ganska många år innan det hände. Det skedde precis under den enda perioden i livet jag faktiskt funderat på om jag skulle lägga av. Jag har alltid vetat att jag ville göra det här, men jag hade precis haft ett jobb som gjorde att jag kände att det var lite för jobbigt, lite för tufft. Jag trodde inte det skulle hända något, jag såg annonsen för deras audition, skickade in ansökan men fick ett nej.

Vad gjorde du då?

– Jag visste att det fanns en roll och jag tänkte, den här kan jag göra bra. Så jag ringde upp vilket slutade med att jag fick komma. Men inte för den rollen jag ville utan för en talroll. Men eftersom man tillhör en ensemble så vill produktionen höra att man kan sjunga och därför får man välja vilken låt man vill från föreställningen. Så jag valde såklart en av låtarna som tillhörde rollen jag ville ha. Jag övade väldigt hårt och helt plötsligt bara flöt det!

När produktionen hörde mig ändrade de sig, de ville att jag skulle söka rollen jag hade velat ha från början. Det var audition och jag kom vidare. Jag var så säker på att jag hade gjort en bra audition. Jag fick rollen! Det var så jäkla skönt. Jag bara grinade när de ringde.

Hur länge gick musikalen i Stockholm?

– Den gick ”bara” i 4 månader eftersom Cirkus, där den gick, var upp-bokat. De hade velat köra längre, men det gick inte. Sedan skulle den vidare till Oslo och jag fick inte följa med. Jag var ju inte norska och de ville ha en norsk ensemble. Men de hittade inte någon som passade min roll vilket var jättebra för mig. En sista-minutengrej, lite i motvind igen. Den skulle dessutom vara på norska så jag fick sitta med min fonetiklärare och fick till en charmig dialekt som funkade!

Hur hamnade du i Tyskland då?

– Produktionsbolaget gillade mitt sätt att jobba och jag gillade deras. Så en bra tid efter Oslo fick jag ett mail där de frågade om jag ville komma och göra audition i Tyskland. Det var lite nya människor i produktionsbolaget och de ville höra hur jag sjöng. Så bara några dagar innan jag skulle dit så fick jag ett till mail där det stod: ”jo, du ska förresten också lära dig de här scenenerna….” På Tyska! Bara fyra dagar innan audition.

”Jag är flummigare, skriver mycket på känslor,
hittar på saker i stundens hetta.”

Vad tänkte du då?

– Det är inte sant! Jag jobbade just då på ett kryssningsfartyg och precis den dagen var det en tysk musikalregissör ombord. Jag kontaktade honom och han hade lektioner med mig. På tyska!

Så då fick du lära dig allting på tyska?

– Ja, även låtarna. Jag lärde mig hela musikalen på tyska.

Hur länge gick musikalen i Tyskland?

– Den skulle gå 11 månader i Tyskland, 8 föreställningar i veckan. Men så brann teatern ner tyvärr. Så jag kom hem i somras, jag skulle ha kommit hem i slutet av januari.

Var det Svensktoppen nästa då?

– Det hände redan när jag var i Tyskland. Vi hade bildat bandet EKO innan jag åkte och skrivit låten Yellow som vi tyckte var så bra. Jag försökte övertala killarna om att vi skulle skicka in den men vi var lite skeptiska. Så kom vi med i finalen i Umeå!

Men jag var ”fast” i Tyskland med We Will Rock You och kunde inte ta ledigt därför att min ersättare var sjuk. Så jag gick in till min chef, jag var bara tvungen att åka. Det var min grej, jag fick chansen och jag var tvungen att testa.

Så du litade på din magkänlsa, fick ledigt, och åkte till Umeå för att spela med EKO, bandet ni startat precis innan du åkt till Tyskland?

– Ja, vi hade aldrig spelat live tillsammans. Vi hade bara suttit och skrivit och producerat. Vi repade på tåget till finalen. Direkt från Tyskland! Vi gick vidare och vann finalen i Göteborg!

Och priset var att få vara med i Melodifestivalen?

– Ja, och eftersom det är priset är det många etablerade låtskrivare som skickar in bidrag till Svensktoppen nästa. Så väldigt många duktiga låtskrivare är med och det gjorde det lite extra kul att vinna. Vi gör allt själva och att ett sådant band får chansen tycker jag är kul.

Hur skrev ni låten
Yellow ni vann Svensk-toppen nästa med?

– Det var Hannes som hade börjat på ett beat. Micke är otrolig på att arrangera fantastiska stråkarrangemang. Välutbildad, kanonduktig och han jobbar med filmmusik i USA. Hannes är världens coolaste ”popsnöre”.  Fast cool pop, retropop! 80-tals influenser med coola basgångar och fräna trummor. Väldigt edgy. Och jag själv älskar starka sångerskor från förr. Sångerskor som influerar mig är: Kate Bush, Björk, Florence And The Machine, Annie Lennox och Tory Amos… Så när vi tre kommer samman så blir soundet coolt. För det mesta så kanske det är Hannes som börjar med ett coolt beat, Micke bidrar med stråkar och jag lägger på sång… Så bollar vi med låten och processen tills vi hittar vårt sound och vår väg. Jag aldrig träffat några som är så fantastiska att jobba med.

Så ni delar samma vision och mål?

– Ja! Något jag också älskar med dem, är att de kan så sjukt mycket. Mycket som jag inte kan. De kan sätta noter på det jag vill berätta. De respekterar att jag inte är skolad på samma sätt. Jag är flummigare, skriver mycket på känslor, hittar på saker i stundens hetta. De ser det som en tillgång istället för något jobbigt.

Hur började Eko?

– Micke var med i bandet We Will Rock You. Så man kan säga att Queen har fört oss samman. Jag har skrivit musik sedan högstadiet. Det har känts jobbigt att bli bedömd för något som känns så viktigt. Jag har undvikit det. Micke är en sådan person som man får otroligt mycket förtroende för. Han är stadig och dömer inte, man känner sig trygg med att visa saker för honom. Så han tjatade och till slut vågade jag visa. Och han blev väldigt förvånad över att det var så pass bra. Han lyssnade på det jag gjort och fick mig att våga.

Hannes då?

– Han tillför något som är väldigt intressant och coolt. Utan honom är det lätt att Micke och jag surrar iväg till något surrealistiskt stråk- och sång arrangemang som ingen förstår. Han styr upp det till en låt.

Musikbranschen får ofta kritik för att den är så mansdominerad, hur känns det?

– Svårt många gånger. Inte lika mycket nu som förr kanske, men jag tycker det är svårt att bli tagen seriöst, på samma sätt som männen många gånger blir. Vet inte varför det är så men det känns som att jag måste vara 100 gånger starkare. Jag tror det är viktigt med kvinnliga låtskrivare, att man kan höra om en kvinna är med och skriver. Det är som med Joy och Linnea Deb, man kan höra lite att det är både en man och en kvinna. Det blir intressant då. Det är lätt att man blir borträknad som kvinna eftersom det är mycket teknik inom musikindustrin. Och jag är ju producent också…

Inom musikalbranschen är det många kvinnor med hög standard. Det är kvinnodominerat när det kommer till artister, men när det kommer till de som bestämmer är det flest män. I musikbranschen är det män som är producenterna.

”Det är inte många som lyckas behålla
sitt sound 
och sin integritet och samtidigt
nå ut till en stor publik.”

Är man en kvinna som uttrycker en stark åsikt, eller inte låter någon sätta sig på en blir man snabbt en diva. En man blir inte det. Och det gör mig förbannad.

Melodifestivalen jobbar aktivt på mera jämlikhet, det ska vara minst 20% kvinnliga låtskrivare. Sjukt att det ska behövas kvotering, men det är bra. Och SVT är så duktiga och måna om det.

Har du någon favoritproducent?

– Jag skulle gärna vilja samarbeta med Laleh! Hon är magisk! Och precis den sortens producent som behövs. Det är inte enkelt att ta sig dit hon befinner sig. Det som är så coolt med henne är att hon är folkkär samtidigt som hon kör sin grej.

Det blir lätt så uppdelat i Sverige. Antingen så är man inte kommersiell, man når inte ut och då är man ”svår”. Eller så måste man vara raka motsatsen. Det är inte många som lyckas behålla sitt sound och sin integritet och samtidigt nå ut till en stor publik.

Jag funderar på det mycket. Jag vägrar bli en produkt. Jag är för gammal och ser igenom det. Jag är glad att det tagit mig den tid det har tagit och att jag inte gjorde karriär när jag var yngre. Jag var så hungrig och naiv. Trodde att alla var snälla. Mitt ”problem” då var att min röst var ganska djup, den lät äldre och passade inte in.

We Will Rock You turnerna måste ju också varit lärorika och gett dig skinn på näsan?

– Ja, det har de verkligen gjort. Vet inte när det vände för mig. Men minns att jag tog ett aktivt beslut i att nu kör jag och gör min grej. Jag kan genuint säga att jag har tagit mig fram själv, kämpat och jobbat för det. Jag blev nekad, gav mig inte och är stolt över det. Jag har ett jävlar anamma. Inför We will rock you premiären hade jag brutit foten och fick göra den med en spjälad fot. Så är det hela tiden. Krångligt är ett bra tecken och går det för bra blir jag nervös.

Och i London har du också varit! När? Var? Hur?

– I Eurovision i fjol bestod Norges bidrag av Margaret Berger, med en superbra låt ”I feed you my love”, skriven av Karin Park. En supercool kvinna som jag ser upp till och som verkligen förstår det elektroniska soundet. Jag fick tag på hennes nummer, men vad skulle jag säga? ”Hej det är Anna Lidman”, men det var just det jag gjorde! Hon var skeptisk men jag sade allt rätt ut. Jag ville verkligen skriva med henne och skickade lite av det jag gjort. Samma kväll hörde hon av sig och gillade det hon fått. Några dagar senare hörde hon av sig igen och sa att hon skulle träffa Dan Brown som producerat Massive Attack. Så det var bara att hoppa på planet dagen efter och åka ner och gå in i hans studio.

Du följer din magkänsla, står för det, och är väldigt driven. Lyssnar du även om något inte känns rätt?

– Ja, det gör jag. Men jag kan ha svårt att känna av när jag har jobbat för mycket. Kan driva in mig själv i väggen. Men jag säger nej om något inte känns rätt. Jag har lärt mig det. Jag har hela mitt liv tackat ja, och det är bra. Det är så man lär sig också. Man lär sig nästan som mest av de dåliga erfarenheterna Det blir en styrka i att veta att man faktiskt klarar av det.

Hur är dina föräldrar?

– De är konstnärer, så jag är uppväxt i en konstnärsfamilj. Inte en flummig sådan, men de har alltid varit väldigt stöttande till den kreativa sidan. Aldrig ifrågasatt, bara när jag mått dåligt av det. Pappa har alltid sagt ”säg ja till allt, testa och se vart det leder”. Vilket har drivit mig. Ibland är det inte alltid lätt att testa på och våga, men de har verkligen stöttat mig.

Hur var det att växa upp i Skellefteå?

– Jättebra! Är väldigt glad att jag vuxit upp i Norrland. Jag har alltid varit väldigt trygg i mig själv. Tror att i en storstad blir det den där stressen. Jag var hästtjej! Det var Norrland, naturen och djuren… en bra grund.

Är du skrockfull? 

– När jag bodde i Tyskland, det här var innan vi skickade in låten till Svensktoppen nästa, var jag på en marknad och hittade ett stånd där de sålde handgjorda smycken i silver. Superdyra smycken. Jag började prata med kvinnan som gjort dem och efter en stund sa vi hej och jag gick. Men så sprang hon ikapp mig och ville ge mig ett armband. Och svensk som man är så kunde jag inte ta emot det, det var alldeles för fint. Men hon envisades och blev bekymrad när jag inte ville ta emot det. Och så sa hon att hon hade fått en känsla att om hon gav det här till mig så skulle det gå bra. Det skulle vända. Så jag tog emot armbandet. Jag gick tillbaka några dagar senare med två biljetter till We Will Rock You som tack. Då sa hon: ”Du ska lära dig att ta emot. Det kommer att gå bra för dig nu så jag vill inte ha dina biljetter! Njut nu av armbandet”. Sedan dess så har jag det på mig så fort det är något viktigt, och ja, det har vänt.

Ekos första låt heter ”Yellow”, den här heter ”Red”. Kommer det bli ett återkommande tema?

– Albumet kommer inte heta Colours. Laleh tog den så det blir inga fler färglåtar. Jag tycker det är kul med färger och har alltid varit inspirerad av dem. Så har jag mitt röda hår, en liten hyllning till det.

Låten handlar om att kärlek kan dö ut med tiden. Det är inte alltid lätt. Sen är det en tung elektronisk retropoplåt med norrländska influenser!

Norrlänska influenser, vad innebär det?

– Man kan höra det, det handlar om en känsla, inte ett specifikt sound eller en trumma. Jag har lite etniska influenser när jag sjunger men jag tror för oss handlar det mer om den norrlänska känslan. Stillheten, lugnet och vyerna.

Vad händer efter Melodi-festivalen?

– Vi har ganska många låtar klara redan. Vi måste omarbeta en del och få det att låta mer ”vi”. Det tar tid att hitta ett sound. Vi kom fram til ett ganska snabbt men det kan alltid göras bättre. Sedan vill vi spela live. Jag hoppas också på att få dra igång fler projekt och göra mer. Har så många ideér, men nu hoppas jag på att ha råd att förvalta de också!

Redaktion
I Magasinet KVINNA hittar du alltid flera inspirerande kvinnor som delar med sig av sin historia och sina favorittips. Kvinnor som vågat, satsat och lyckats. Magasinet KVINNA är också en härlig mix av skönhet, mode och livsstil. Vi erbjuder en till bredden fylld tidning med välskrivna och läsvärda artiklar, reportage och spännande fotojobb med allt från de senaste makeup- och modetrenderna till historierna om de ledande modehusen och starka profilerna. Vi bjuder även på en mix av lyxiga smycken och klockor. Magasinet Kvinna Grundad år 2008

Liknande artiklar

1130

561

annons:

Inga kommentarer

Lämna en kommentar