Edmund de Waal och jakten på den vita färgen!

Edmund de Waal och jakten på den vita färgen!

av -
604
Edmund de Waal Han har nu även börjat jakten på den svarta färgen....

annons:

Som ” Patron” av Contemporary Art Society ( CAS)  blir jag ofta inbjuden till olika tillställningar som är lite VIP för just oss som donerat pengar. Vi får gå backstage och besöka konstnärer eller komma in på Tate Modern innan någon annan, tidigt på morgonen.

Förra veckan åkte vi ut med buss till West Norwood ( 30 min utanför London) för att besöka Edmund De Waal. Jag visste inte mycket om honom och kom in i hans enorma vita studio/kontor/galleri space med öppna ögon i dubbel bemärkelse.

Jag var väldigt snabb med att döma. Jag tittade på dessa små vita kärl som stod uppradade på hyllor i detta vita enorma rum och tänkte ” ja ja ja …” . Kanske för att jag är svensk och så van vid detta ljusa, avskalade, enkla, opretentiösa sättet att skapa men jag var inte så värst imponerad. Men detta var innan jag hörde Edmund prata. När han öppnade munnen så bara sprutade det ut liv och färg och raketer och smärta och musik och djup och kraft och död och energi som ur en  kaleidoskopisk snömaskin. Alla hans tankar landade som konfetti  framför våra fötter på det vita golvet.

Den här typen av explosioner  är en av mina favoritögonblick när jag upptäcker konst. När man inser att man inte fattat någonting, men sen får det  förklarat och man plötsligt ser ljuset och fattar allt , samtidigt som man skamset tänker: ” Fan, det var sista gången jag tittar på konst med förutfattad mening!!”

Edmund började leka med keramik när han var 5 år gammal.  När han var 17 och kunde välja mellan att gå på Cambridge Universitetet eller åka till Japan för att lära sig mer om Keramik och Porslin åkte han till Japan och stannade i 2 år. Han gjorde hundratals skålar och kärl och liknade detta vid  en pianist som övar skalor ( jag själv är pianist vet att skalor är ett nödvändigt ont) varje liten skål är viktig för att man en dag ska uppnå en nivå som känns stadig nog för att  börja skapa på riktigt…..

Han visade oss sin lilla inomhus balkong där han sitter och snurrar fram dessa små liv av kinesisk porslinlera lyssnandes på Bach. Han berättade att musik är väldigt viktigt medan han skapar. ” Jag gjorde en enorm  vägg med 500 porslinskärl – och det finns en rytm i den väggen som kommer direkt ur Barock musiken. Jag gjorde även en installation med minimalistiska svarta lådor, 12 stycken i rad med lika många kärl i varje  men arrangerade på olika sätt. Det är en Porslins version av Steve Reichs system musik (repetitiv och minimalistisk) där han upprepar samma toner med små variationer. Det funkar som verk, bara när man hör allt tillsammans. En ensam svart låda med kärl blir bara en ensam stackars låda med ett kärl, men alla tillsammans blir det ett sammanfogat verk där alla delar har en viktig roll.”

”Han tog oss in till rummet där han hade 3 stora ugnar och där glasyr processen äger rum . ” Never call White a boring colour !!!” utropade han plötsligt, och berättade att han jobbat med 3 assistenter i 8 månader för att få fram rätt nyanser av den vita glasyr / lack som dom sen använder på dom små kärlen. Det är ett fascinerande arbete, lite som att vara upptäcksresande och ropa Heureka  varje gång man hittar tex nummer 89 av en vit nyans.

Asså här är jag ju mer häpen över Edmunds entusiasm,  än av själva proceduren #SearchForWhite. Otroligt att man kan bli så till sig i brallan att man spottar fradga av lycka över lite vit färg!

Vi gick vidare till hans andra inomhus balkong där han sitter i ett enormt bibliotek och skriver. Han har skrivit en bok som heter : ”The Hare with Amber Eyes” som man måste läsa har jag hört. Mitt nyinköpta exemplar ligger här bredvid och jag ska bara fixa livet och lunchen och hämta Tinnie från skolan och sen ska jag sätta mig och läsa den i lugn och ro!!

Det visar sig att Edmund kommer från den förnäma Ephrussi familjen en Ukrainsk Judisk bank/ olja dynasti.  Dom var väldig förmögna och hade bland annat en enorm konstsamling som tyskarna tog ifrån dem 1938. I boken gör Edmund en släktresa och här kan man hitta referenser  och svar på tex hans senaste verk som är små kärl som är instängda och nästan gömda i icke transparanta lådor som han hängde upp högt i luften på Tate Modern. De är väldigt lätta att missa om man inte vet att dom är där . Man associerar eventuellt till kriget och hur judarna var tvungna att gömma sina ägodelar och gömma sig själva ( Anne Frank högt uppe i luften på vinden).

Dagen avslutades med lunch och han satt bredvid mig och sa med ett stort leende på läpparna ” I have to admit,  I am a very lucky man. I am living my dream, every day.”

IMG_8695.JPG

IMG_8703.JPG

Martina Domonkos-Klemmer
När man har bott i många länder och lärt sig lika många språk, när man har kompisar utspridda över världen, mamma och pappa i Småland, en bror i Stockholm och en syrra i Paris , då kan livet lätt bli lite splittrat . Konsten blev min Kompis och min räddning i detta kaos. Jag använder den som Karlssons Klister för att få ihop alla bitarna. Det kanske blir mitt livs mästerverk ? Skriver från Londons Notting Hill där jag bor med min Yves och våra 3 barn.

Liknande artiklar

1137

565

annons:

Inga kommentarer

Lämna en kommentar