annons:

Tillåt mig dela en bit av min livshistoria trots att jag bara är 26 år gammal. Vi tar oss igenom tonåren lite snabbt. Jag var 14, hade stora bröst och mitt redan blonda hår uppljusat och slitet av hemmablekning trots mammas protester & förmaningar. Trots en trygg uppväxt hos mina fosterföräldrar fanns det spår av en djup osäkerhet som säkert grundade sig i att inte riktigt veta vart man hörde hemma. Jag var en mobbare på grund av min osäkerhet. Allt jag tyckte illa om hos mig själv, allt jag inte vågade göra gick ut över andra. Jag fick hjälp och gick hos ett flertal terapeuter innan jag hittade rätt. När jag väl hittat rätt tog det ändå många år innan jag kunde släppa masken av en självsäker och framåt tjej och faktiskt jobba mig fram till att bli det på riktigt. Idag, 26 år gammal och flera år utan terapi kan jag säga att jag är där. Jag är självsäker och lycklig. Fortfarande finns saker att jobba med, det har alla. Saker man känner sig osäker, rädd och nojig inför men idag tar jag tag i dem på riktigt! Därför känner jag mig nu berättigad att skriva detta.

 

Jag har ett flertal vänner, både yngre och äldre än mig själv som ständigt är på jakt efter kärleken. Genom olika dejtingsajter, vänner, fester, middagar försöker de hitta den att slå sig till ro med. Sökandet tar en enorm del av deras liv, en stor portion av flertalet vänners tid då dom går igenom den senaste dejten, analyserar vad som sas, hur han pratade, svarade på tilltal, betedde sig, sa hej & hej då, besvarar sms eller inte besvarar sms. Alla mina vänner har ett par eller flera saker gemensamt. De är otydliga i sina signaler och lätta att få omkull, jag menar då att de faller för minsta smicker. De överanalyserar ALLTID situationen och pratar om denna med ALLA vänner. De utger sig för att vara väldigt självsäkra. De roffar ofta åt sig plats, men enbart om de har vänner/familj omkring sig de känner sig trygga med. De har alltid något negativt att säga om andra. Och så undrar de varför de inte kan hitta någon kille att dela vardagen med? Slutsats: De är så osäkra på sig själva att ingen av de killar de dejtar klarar av att hantera dem.

Vet ni varför jag vet det här? För att jag varit i deras sits. Även om jag träffade min man när jag var 18 år så vet jag precis vad de går igenom, för jag har varit osäker och överanalyserande och var äkta pain in the ass för mina vänner! Men jag bestämde mig tidigt för att hjälpa mig själv och med påtryckningar från mina föräldrar är jag här idag. Det finns ingen ursäkt för det här beteendet när man börjar komma upp i åren, det finns ingen kille som kommer att fixa dina problem för vet du? Det är inte hans problem! Det är dina och du behöver jobba med dem. Känner du dig träffad? Då har jag förmodligen rätt. Och sanningen gör ont.

Lita på mig. Jag vet vad jag pratar om. Om det här med sanningen. Så sent som förra året fick jag höra ifrån en nära vän efter att ha beklagat mig över en klasskamrat och hennes beteende, bla med pådrivande och hårt ledarskap, dålig självinsikt och brist på respekt för andra ATT detta berodde på, att jag hade liknande drag med personen. Det gjorde skitont, men istället för att förneka det och tycka att vännen som sa det var en idiot, rannsakade jag mig själv, kom fram till att det stämde och gjorde något åt det. Så, idag kan jag säga att jag jobbar med att finslipa de drag som vi faktiskt är lika i och göra dem mer samstämda och ödmjuka!

Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? 

//This story is not going to be translated unless you wan´t it to. 

Liknande artiklar

1133

563

annons:

Inga kommentarer

Lämna en kommentar