Taggar Inlägg med taggar "Konst"

Konst

av -
577
Tinnie Klemmer Domonkos

Jag tror inte att min dotter Tinnie går omkring och funderar på varför hon lever och vad som är meningen med livet. Men en dag kommer hon kanske att undra. Tinnie har för närvarande fullt upp med att leva själva livet.  Var dag är en liten lektion i hur man gör.

Min äldsta dotter Lana brukar sätta sig vid pianot och hitta på låtar med sina kompisar och i går bad hon Tinnie improvisera fram en melodi och text till pianokomp.  Det går inte att förklara hur otroligt roligt det blev. Tinnie har säkert snappat upp ett å annat u sitt lilla liv med äldre syskon, TV , Internet,  vuxensnack, Radio, folk på bussen och barn i parken. Detta är hennes engelska tragiska poplåt:

School of Life

”When I see you in the forest, I don’t care what I see there.

   I just simply run away from you.

  Why would you run away from the school of Life.  

 I was chasing you the whole day in school and the teacher was so angry.

Don’t do that to me anymore.     I don’t care I don’t wanna be your friend.  

   Just get away from me and never come back.     I don’t want you to be my friend.

    You are just a fool for me.    

I thought you would be listening to me and being in my heart but you simply ran away from me.  

 I don’t care about you. ”

Tinnie Klemmer Domonkos -5 År

 Observera frasen ; ” Why would you run away from the school of life? ”

Ja Tinnie,  varför skulle jag vilja springa iväg från livets skola??

Ibland vill jag vara som en ovetande Tinnie som inte har tid att tänka existensiella tankar. Ibland får jag ångest då livet tränger på och pockar på min uppmärksamhet. Ofta känns det lättare att bära denna börda när man läser om andra som simmar i samma sörja. Om man tar del av en galen konstnärs kamp mot livets förgänglighet då kan det bli så pass intressant att man  i all sin iver glömmer bort sin egen ångest.

Francis Alys ( född i Antwerp, Belgien 1959) är en galen konstnär som krafsar och puffar på ideer och förlegade strukturer för att hitta någonting nytt. Han är intresserad av arkitektur, att gå, urbana sociala landskap och friktionen mellan politik och poesi.

Hans konst är ofta ”Performance” baserat dvs han utför någonting som han har tänkt ut. I ett av sina konstverk drar han runt en liten ”magnet leksakshund” på gatorna i Mexico City  och symboliskt fastnar skräp på vovven och den blir tyngre och tyngre. Som staden Mexico som är tyngd av sociala, politiska problem och känd för sin blodiga drogkartell.

I ett annat konstverk som han kallar ” Paradox of Praxis” eller  ” Sometimes making something leads to nothing” puffar konstnären Francis ett stort isblock framför sig  på gatorna i Mexico City. Hela denna nio timmars Sisyphus föreställning i soliga Mexico avslutas med att Francis efter allt sitt slit står på gatan med en liten våt fläck, kvarlevorna av ett isblock, som till slut försvinner i hettan.

Albert Camus skrev  ” Myten om Sisyphus” där han tar upp filosofin om detta vårt mänskliga, fruktlösa letande efter mening, enighet och klarhet. Men han valde att se myten från en annan vinkel. Sisyphus är olyckligt straffad för hubris. Straffet är att rulla upp en stenbumling upp för ett berg för att sen börja om från början när stenen rullat ner. Camus tycker i stället att vi ska föreställa oss Sisyphus som en nöjd och glad man. Själva kampen är tillräckligt för att fylla hans hjärta.

Att harva på och kämpa är det som fyller vårt hål i hjärtat. Eller?

Ibland hinner vi  se en skruttig vattenpöl  innan den försvinner och det kanske känns lite deppigt efter mycket slit, med kom då ihåg Tinnies sång:

”Why would you run away from the school of life? ”

av -
1684
Mx Justin Vivian Bond

Vi kan väl låtsas att jag har en kamera i pannan…

 Jag står framför ett galleri som heter ” VITRINE”  i South London och tittar på en röd matta som ger en känsla av glamour. Den röda mattan är inaktuell och är helt fel placerad då den ligger i skyltfönstret. Den var inte utrullad för mig.

Jag stiger in i galleriet som är  svagt upplyst. Jag reagerar då jag tänker på att vanligtvis brukar gallerier ha stark belysning så man kan se konsten ordentligt.  Väggen är tapetserad med en ovanlig tapet och jag upptäcker att det är ett vackert ansikte med röda läppar som återkommer på hela väggen.  Det känns som att jag har kommit hem till någon.  Denna känsla förstärks då jag ser ett litet skåp med ett foto och en liten prydnadssak och fyra böcker med samma titel ” My Model / MySelf” som även är titeln på utställningen. På en vägg ser jag ett foto på en vacker kvinna, en fotomodell. Bredvid rullar en video där två kvinnor som först verkar samma person rör sig på samma sätt.  Dom ser båda ut som fotomodellen på fotot och liknar  även  kvinnan på tapeten.

Jag tycker väl vad jag tycker just där och då. Lite förvirrad och förhoppningsfull och aningen skeptisk. Inte så väldigt imponerad. Hittar inte den röda tråden förutom att det handlar om någon som är intresserad (besatt?) av denna blonda kvinna.

Gallerisen börjar berätta om utställningen och säger att personen på tapeten är konstnären själv. Och jag utgår ifrån att det är en hon. Där, precis Där har jag bestämt mig. Jag låter min lata magkänsla ta över. Hjärnan hade redan stängt av. Den fick liksom ingenting att göra.

Galleristen berättar att konstnären är egentligen performance konstnär och hade varit där vid öppningen och gjort en spektakulär entre på den röda mattan. Detta ” Performance Verk” kan man faktiskt köpa men förutom att du då får den röda mattan och väggen runtomkring måste du köpa en flygbiljett i första klass och betala ett femstjärnigt hotel till konstnären då verket bara existerar om konstnären själv är där.

Konstnären har målat ansiktena på tapeten och man kan köpa den lilla tavlan med porträttet och även köpa rullen med tapeten.

Vidare bekräftade  den unge galleristen att konstnären faktiskt hyser en besatthet av fotomodellen Karen Graham (Estee Lauders ansikte utåt under hela 70 talet) och på filmen försöker konstnären härma Karen eller kanske vara Karen.

Jag är fortfarande inte exalterad då jag tycker att det hela handlar om  kvinnan , smink, skönhet, utseende och glamour, precis det jag som kvinna och feminist försöker ha som en bisats.  Att ifrågasätta och belysa vår besatthet med det ytliga  är inte vidare originellt.

Men där  säger galleristen plötsligt att Justin Vivian Bond är född som man. I en håla någonstans i USA. Och hela hens liv har varit en kamp att bli accepterad.  Hen vill bli kallad MX Bond ( alltså inte Mrs eller Mr) och har med hjälp av den externa bild av Karen försökt identifiera sig och  hitta en intern bild av sig själv där hen har kunnat  leva i ett sorts privat universum av värdighet.

Och där vänder jag kappan. Plötsligt måste jag gå ut ur galleriet och komma in igen. Jag börjar om från början. Tänker på att denna utställning som är hens första stora internationella utställning är ett resultat av en mångårig kamp för att bli förstådd.

Att vända kappan efter vinden betyder inte att man måste ändra sig och plötsligt  älska och hålla med. Det betyder att hjärnan vaknar och har någonting att göra, någonting att förstå sig på och förhålla sig till. Det är plötsligt spännande att leva.

Hon, han, hen. Könsdebatten. Det pratas mycket om den, och det är bra och det är viktigt.  I konsten finns ett  alternativ till debatten som förs i media och politiska rum. Oftast är det konstnärliga alternativet mycket roligare.

av -
868

Det finns tre saker som gör mig lugn i själen:

1: Nystädat hem – Jag älskar känslan efter att ha röjt igenom hemmet ordentligt med dammtrasan, dammsugaren och våt och torrmoppen! Ahhhhh (föreställ er en sådan där ljuvligt utmattad pust när man slänger sig ner i soffan och njuter i fulla drag och är oförskämt nöjd med sig själv!)

2: En ledig eftermiddag kombinerat med en riiiiiiktigt bra bok! Känslan när jag hittar en bok jag vägrar släppa ifrån mig är smått obeskrivlig, den går bara att förstå om man själv upplevt den.

3: Snittblommor! Finns det något vackrare än färska snittblommor i ett hem?! Nej, jag tror inte det. Mina favoriter är helt klart vita liljor, stora blommor och underbart väldoftande!

Vi får väl se hur lugn i själen jag kommer vara när lillan behagar göra entré, då är det slut på städmani och lugna stunder med böcker, eller?!

Bild 3

Bild 2
Jag snöade in totalt på ett hem HELT i industriell stil ett tag med med tanke på hur vårt hus ser ut (deisgn, lite röd och stugaktigt) och hur jag är som person tror jag att det kommer kännas opersonligt. Hittade den här bilden och förälskade mig direkt, varmt, fluffigt, ljust med inslag av trä och rotting. Det känns som …hemma!
Denna helt fantastiska bukett fick alex av sin mamma igår, men det är helt klart jag som uppskattar och njuter av den som mest :)
Denna helt fantastiska bukett fick alex av sin mamma igår, men det är helt klart jag som uppskattar och njuter av den som mest :)
Vita liljor köper jag i närbutikerna, dessa för 29:- buketten och de passar så fint ihop med den råa "vasen" ifrån Granit.
Vita liljor köper jag i närbutikerna, dessa för 29:- buketten och de passar så fint ihop med den råa ”vasen” ifrån Granit.

//There is 3 things that calms me down and makes me a very happy person, a freshly cleaned home, a good book and fresh flowers! Im so easy to live with right?! haha! 

av -
592
Delfina Foundation-Family Lunch

Delfina är 88 år gammal och hänger med unga, kreativa, internationella tjejer och killar hela dagarna! I 40 år har hon jobbat med att hjälpa konstnärer. Hennes ”Delfina Foundation” finns  idag i ett stort hus med galleri på bottenvåningen och stort kök med matsal på mittenvåningen och på övervåningen bor de konstnärer som hon stödjer,  som på ett sorts konsthotell.

Jag hade äran att bli inbjuden till en ” Familjelunch”  förra veckan av Miranda som jobbar där och för övrigt är fru till Shezad Dawood, konstnären som jag berättade om i förra inlägget.

Det var fördrink och välkomsttal och sen satte vi oss i  matsalen. Det hela påminde mig om Sverige med  ljus inredning, vitt trägolv, rosa tulpaner och färgglada stolar. En vacker indisk konstnärinna hade lagat en jävla massa  mat. Vi var typ 30 pers som festade loss på  ris, kycklingcurry, grönsaksröror och kikärtor. Alla var glada och avslappnade.

En av direktörerna på Delfina Foundation reste sig upp och tyckte att vi skulle gå runt bordet och introducera oss. Konstnärerna fick även till uppgift att säga några ord om ” DESIRE” / LUST. Det var en seriöst imponerande samling människor med kuratorer, gallerister, kritiker, forskare och annat löst folk.

 En konstnär berättade om förberedelserna inför en show som ska handla om mat och konst där man ska ”skinka in ” en naken person i riktig Parma skinka.  Besökarna ska sen bjudas på skinkan som man får ta själv från den nakna kroppen …. ”Köttets lust” i dubbel bemärkelse…

Vi närmade oss mig och jag började sakta bli varse om att  jag inte kommer undan. Jag har precis lärt känna Miranda men hon vet inte riktigt vem jag är och vad jag gör, bara att jag är en väldigt entusiastisk konstfrämjare.

 Det blev min tur :  ” Well here we have Martina and I dont really know anything about her !” Vi skrattade lite nervöst, och sen tog jag stafettpinnen och spann vidare på att jag just satt och undrade hur han skulle komma undan med sin totala okunskap när det gällde mitt ”varumärke”.

Jag nämnde att jag var Svenska och jobbar med olika konstprojekt och tänkte att de skulle räcka, men då fortsätter killen: ” Why dont you tell us something about your desires Martina”

Lite så där spontant på en höft!

Jag hade precis läst en artikel i Financial Times som hade inspirerat mig så till den milda grad att jag hade läst den 7 gånger och köpt boken! I stora drag handlar den om att man ska bry sig om Konst VÄRLDEN mer än Konst MARKNADEN. Detta är ett ämne som berör mig och som jag tycker tål att upprepas.

” My desire is to talk more about how Art can make a difference and less about what impact the Market has on Art” .

Till min stora förvåning fick jag applåder och heja rop! Det kändes som att jag hade hittat hem!  Här satt folk som tänker lite som jag.

Eller är det bara en ny trend? Kanske, men det känns som att vi har tröttnat på att allt hela tiden ska handla om pengar.  Det är viktigt att tänka på varför man ursprungligen gör saker. Det är viktigt att komma ihåg Individen,  förbättringen, modet, kraften, gemenskapen och inspirationen. Vad är kärnan?

 Det ska inte bara löna sig!! Det ska kännas värdigt och meningsfullt.

Precis som Delfina.

av -
646
Roksanda Ilincic Kväll

Vi hade ett sista möte med CAS styrelsen där vi fick se alla tavlor som har donerats till vår auktion och som vi hoppas ska berika oss under den stora Kalejdoskop -Gala kvällen. Det är inte det lättaste att få ihop en massa tavlor då det ska stämma på många olika plan.

Tavlorna får inte vara för stora utan som vi kallar det ” domestic size”, och få plats i de flestas hus/ lägenheter. Konstverket ska inte vara okontrollerat, galet och provokativt för då minimerar man chansen att folk faktiskt bjuder. Konstnären ska ju vara i ropet och helst lite innan ropet dvs CAS brukar veta när en konstnär är på väg upp. Man vill köpa tidigt innan hela världen vet att konstnären i fråga är het.

Mycket hänger på det gamla hederliga nätverkandet med kontakter som föder kontakter, tjänster och gentjänster och liknande snöbollar som rullar fram storartade resultat.  Konstsamlare ( vi)  som tycker att konstnärer  borde bjuda till och ge bort en tavla som tack för det stöd dom haft under åren,  eller  gallerier som känner att CAS har varit viktiga och hjälpsamma och därför visar tacksamhet tillbaka.

För att festa till det lite och fira att vi hade fått ihop en fin samling konst var det cocktail party hos vår Ambassadör Roksanda Ilincic i hennes butik. Många av konstnärerna kom och minglade bland klänningar, skor, konstvänner och fashionistas. Jag träffade  bla. Amalia Pika och Shezad Dawood och passade på att kolla läget. Dessa två är på väg upp och anses vara ganska starka nya stjärnor och har haft utställningar på viktiga gallerier och fått bra recensioner och säljer bra och borde ju då vara nöjda med tanke på standardbilden av en konstnär som kämpar och lever i fattigdom och misär.

Men så fick jag höra hur dom båda funderar på att flytta ifrån London för det börjar bli ohållbart att leva och jobba i staden som skryter med att vara kreativ, mångkulturell och en av de viktigaste platserna i världen just inom konsten. För att behålla konstnärerna som är så viktiga för den blomstrande konstmarknaden men framför allt den blomstrande atmosfären som bubblar av liv och ideer måste man försöka finansiera deras lokaler och studios så dom slipper  tävla med rika fastighetskungar som håller på att ta över London.

Det ironiska var att vi befann oss i en butik på en av Londons finaste adresser där Roksandas  färgranna klänningar kostade runt 10 000 kronor! Jag vill med detta absolut inte ifrågasätta  Roksandas  framgång, hon har ju också jobbat häcken av sig inom sitt yrke.

Apropå yrke frågade jag Amalia hur det kom sig att hon blev konstnär och hon sa rätt och slätt: ” för jag var så jävla dålig i skolan och det enda  jag kunde tänka mig var att söka in på konstfack ”. Jag hade förväntat mig att hon skulle nästla in sig i någon gammal harang om att hon kände ett kall och att hon vill berika världen med sin syn på livets förgänglighet, men nej brutal ärlighet blev det!

Lovely!

Roksanda Ilincic Hälsar oss välkommna
Roksanda Ilincic Hälsar oss välkommna

av -
666

Jag älskar mina gröna hörlurar! Dom sitter som fastklistrade på mina öron och jag lyssnar mig igenom joggingrundor, tråkiga bussresor, långa turer på tunnelbanan, medan jag handlar mat och ibland när jag städar. Jag har precis nyligen laddat ner Spotify, så det är inte musik jag har lyssnat på utan poddar.

Jag lyssnar mest på svenska poddar och trivs så bra med att ha svenskan klingande i mina öron på Londons gator.

Jag saknar nog mina svenska kompisar! Vi är ett stort gäng tjejer som har känt varandra i typ 20 år och det vi älskar att göra när vi träffas är att prata och diskutera och berätta och dela och trösta, skratta, retas, härmas, inspireras, titta varandra i ögonen, gestikulera och lyssna. När vi möts är det ett jävla liv och inget känns viktigare eller ärligare än just våra samtal. Så klart att jag saknar denna unika levande organism som inte går att ersätta eller klona. Att hitta nya vänner är ju fantastiskt men på ett helt annat sätt.

När jag lyssnar på poddar får jag lite svenskinjektioner och känner att jag fortfarande hör till, någonstans. Min rotlöshet är annars ett problem som jag har tampats med länge och  inte kan göra någonting åt.

Filip& Fredrik, Alex& Sigge, Hanna&Amanda och Värvet är några av de poddar som jag lyssnar på, men favoritrösterna kommer från Annika Jankell och Samantha Coard varje Onsdag morgon. Jag har precis lyssnat på sista avsnittet ” Arga Snickaren och köttblomman” där dom diskuterade problematiken att hela tiden belysa sig själv och främst då i sociala medier. Samantha tycker det känns konstigt att framhäva sig på tex instagram då hon ofta frågar sig : ”vem bryr sig om vad jag har att säga? ”

Jag har tänkt samma tanke. Jag bloggar och har Instagram och är ganska flitig med dessa två kanaler. Jag tror att anledningen till att det känns helt OK att pocka på andras uppmärksamhet är för att jag har hittat en fråga som jag brinner för och som jag älskar, nämligen konsten. Det är inte jag som vill ha uppmärksamhet utan konsten! Så klart är det jag som bestämmer vad som skrivs och visas och det är mina tankar och val som publiceras. Men min avsikt i slutändan är att visa, belysa, ifrågasätta, informera, debattera och expandera konstens fantastiskt viktiga roll i våra liv. Det känns relevant och självklart att jag ska få skriva om någonting som jag vet är super viktigt. Instagram är ju  ett helt fenomenalt sätt att visa konst på, och jag gillar att det blir  ett vardagligt, regelbundet inslag utan den snobbiga guldkant som konsten ofta får..

Konsten ska förbrukas och tuggas och spottas ut, konsten ska levas och upplevas och det kan aldrig bli för mycket!

Ja, Jankell&Coard får igång mig och det är jag så tacksam för. Kloka, starka, modiga och ärliga röster som har fattat att det viktigaste är att vara sig själv och att se andra.

 

av -
531

Tillbaka i London. Allt jag ville göra efter 8 dagar i Spanien var att stanna hemma. Laga min egen mat, slippa snö och klä ner mig. Istället fick jag klä upp mig och stappla iväg på kalas.

I och med att Contemporary Art Society är en organisation som lever på donationer är vi på ständig jakt efter nya givmilda, konstintresserade, potentiella medlemmar. Detta gör vi på många olika sätt. Denna kväll hade vi en liten tillställning där konstsamlaren Karsten Schubert bjöd hem ”Offren” till sitt hem. Jag hade bjudit in ett par som jag trodde kunde bli intresserade och Flavia min kompis och partner in crime hade gjort detsamma.

Vi var 15 stycken och jag måste erkänna att det var lite stelt och bara sådär lagom roligt. Vi åt lax och couscous och en kille som var jurist berättade att han minsann var medlem i en Strumpklubb och det var jätte kul för han får två par strumpor på posten varje månad!

Karsten är en excentrisk, tysk konstsamlare och Konstnärsagent. Han bor ensam i en fantastisk våning med en million böcker i från -golv-till-tak bokhyllor. Endast en liten skabbig hundkrake håller honom sällskap.  Hans konstsamling var annorlunda och mixen var originell. Det var en salig blandning av Bridget Riley (känd samtida Engelsk konstnärinna som gör optiska/grafiska tavlor med streck/linjer i olika färger) urgamla Romerska Byster, små engelska bronshästar, en Picasso och två tidiga Mondrian. Detta var bara en liten del av samlingen, resten är inlåst. Efter middagen och talen satte sig Karsten på en liten stol och signerade och sålde sin senaste novel! Jag kände att jag liksom var tvungen att köpa eftersom han så snällt hade ställt upp som värd. Nu gäller det att hålla tummarna och hoppas på att  gästerna kände sig inspirerade och intresserade och bestämmer sig för att betala medlemsavgiften.

 Om en månad är det dags för årets CAS Gala då vi styr upp med en fantastisk fest och håller en Auktion för att samla in pengar (denna ständiga jakt på pengar). I år har vi en flashig ny ambassadör som ska hjälpa oss med PR, nämligen Roksanda Ilincic / Fashion Designer. Temat för i år är ”Kalejdoskop” och det tycker vi passar bra just med Roksandas kläder som ofta är väldigt färglada och geometriska. Vi hoppas självklart att hon ska bjuda in sina kändiskompisar för det betyder press för oss, och paparazzis och snack och skvaller…..allt för att främja konsten.

Självklart är vårt samarbete givande för henne också och nästa vecka kommer massa konstsamlare att mingla i hennes Butik här i London. Iden är att hon ska få en ny kundkrets och att mode och konst ska mötas i ett nytt format.  I och med att hon ursprungligen är från Forna Jugoslavien har jag dessutom stora planer på att  prata serbiska och bli bästis med henne!!

av -
694

I lägenheten vi bor idag har vi försökt oss på inredning i brittisk anda eller ”old english” som det ibland kallas med mörkrött, mörkt trä, grönt, svart och guld som färger. Jag har tröttnat lite och känner för något nytt! Elloskatalogen som damp ner i brevlådan gav inspiration till max!! Grått, svart och vitt i en mix. Blått, roliga mönster och riktigt skarpa färger som lyser upp rummet! Det finns så mycket fint och det är svårt att välja bland alla godbitar. Ni kommer få se vår lägenhet i helt ny ”outfit” snart!

In the apartment we live in today we have tried to keep the interior ”british” or old english with dark red, wood, gold, and black as our maincolors. I´m a bit tired of it now and i need to start fresh! I got ellos catalogue in my mail today and i´m in love!

I just looooove black, grey and white mixed together, patterns, blue and a really strong color to bring a room to life. So you´ll be seeing our apartment in a new ”outfit” soon. Stay tuned!80-1779d1 81-4012 81-4014 ells_0130028_M

av -
694
Old Boys Club med Mark Wallinger


Ibland händer det att jag ser mig själv i en reflektion och min haka hänger och munnen är vidöppen. Det är ingen vidare look och det brukar inträffa när jag möter någon som slår mig med häpnad. Om jag kommer på mig själv i tid brukar jag analysera situationen. Ofta handlar det om att personen ifråga är:

1. Kunnig ( duktig)  som fan

2. Rolig som fan

3. Modig som fan

4. Obryende som fan

Ja, duktig och kunnig är väl alltid imponerande. Att vara roligt är svinviktigt, som salt och peppar i maten. Modig är den som vågar kämpa, vågar hitta nya vägar, och vågar hoppa in i en värld som är främmande.

”Obryende” Ja vad är det? Jag och  min bästis Fina pratade bara i negationer under gymnasietiden. Vet inte om vi kanske rent av uppfann det speciella språkbruk som uppstår när man lägger bokstaven O framför ord för att göra om  det till superlativ. O-Snygg är någon som är supersnygg. O-smart är någon som är supersmart. O-rolig är dock inte, som man skulle kunna tro, någon som är orolig utan en person som är jävligt rolig.

”Obryende” var det högsta betyg man kunde få av mig och Fina.  Det var balla människor som gick omkring och inte brydde sig. Jag märker här att negationsregeln i just detta uttryck är typ undantaget som bekräftar regeln. Bokstaven O negerar här,  och man bryr sig inte  superlativt utan tvärtom, inte alls!

Varför var vi så imponerade av folk som var obryende? Jag tror det var mer en känsla. Man kunde se i ett ansikte om någon var obryende; det var en blandning av självgodhet, övertygelse och minen av någon som bär på en hemlighet.

Jag  har nu förstått att Obryende människor inte alltid har det så lätt  här i livet.

Jag strävar efter att vara lite obryende. Att inte bry mig om vad andra tycker när jag tror på mig själv. Att våga stå när andra sitter, om jag känner att det är rätt. Att prata när alla är tysta för jag har något att säga.

Häromveckan var jag otroligt obryende,  mig helt ovetandes…..

Jag hade varit och lyssnat på den Franska konstnärinnan ” Old Mans Club”  som blev intervjuad av en Engelsk kille som var lite rolig och pratade med en konstig dialekt. Detta var hemma hos min vän Sarah och efteråt när alla hade gått hem bjöd hon mig att stanna kvar på middag. Vi var ett gäng på 8 pers.

Jag fick intervjukillen som hette Mark till bordet. Vi hade skitkul hela kvällen och drog gamla anekdoter. Av någon anledning kom jag in på temat: lagliga sexarbetare i Amsterdam som hjälper handikappade att ha sex?! På min mobil spelade jag in när Mark visslade som ”småfåglar gör om våren” och sen skrattade vi rått för det sög. (Kan ses på mitt Instagram / Wannabemartina )

På väg hem kom det sig att jag och Mark skulle åt samma håll. Jag pratade på och frågade vad han skulle göra i helgen och han berättade att han hade varit ute 10 kvällar i rad, så han skulle bara sova.  Det hade ju jag med !! Jag sa att jag började tråka ut mig själv av allt mitt prat och undrade om han hade någon strategi när han gick på mingelparty. Innan han hann svara sa jag, att jag minsann hade olika svar i olika situationer. Om en frågan ställs av en person som inte bryr sig ett skit då väljer jag att svara ” skitsvaret” som består av oengagerade, artiga fraser. Om jag ser en strimma av genuint intresse då bemödar jag mig med ärlighet och får ofta ärlighet tillbaka.

” Thats exactly how I operate !” höll Mark med.

Vi skildes åt med kindpussar och han sa att han tyckte jag var rolig och jag satte mig på bussen med ett leende. Det är alltid lika härligt att få en komplimang. Tog upp mobilen för att Googla ”Mark Wallinger” och hoppsan, det visade det sig att han är en av Englands främsta konstnärer!!!  Han har till och med fått Turner Priset som är  som Nobel Priset fast i Konst. Han har ställt ut sitt verk på fjärde plinten på Trafalgar Square vilket också är få förunnat.

Jag är dålig på namn och hade av någon anledning missat hur pass stor han var. Hade någon sagt till mig att han är en känd konstnär hade jag nog omedvetet varit mer försynt och artig och kanske lite imponerad.

Nu var jag istället OBRYENDE.

Hurra!

av -
37
Forna Jugoslaviens Paviljong / Venedig Biennalen

Jag la upp en liten snutt av filmen ” The Clock” här sist. Jag har svårt för Videokonst men jag kommer så väl ihåg att när jag såg den här filmen i Venedig ( Biennalen) kunde jag inte slita mig därifrån.

Vi hade vandrat runt i dagar och tittat på konst och plötsligt befann vi oss framför en bioduk och en massa folk som kom och gick om vartannat. Vi satte oss på pinnstolarna som var framställda i rader framför duken. Jag förstod först ingenting. Sakta insåg jag att det handlade om tid.  Nästan varje scen visade en tid,  en klocka. Det var tusentals klipp ur kända och okända ( för mig ) filmer. Ingrid Bergman tittade på sitt armbandsur, Richard Gere sneglade upp på en klocka, scen efter scen, klipp efter klipp. Om en scen visade 12.05 visade nästa precis så mycket tid som faktiskt hade passerat i realtid t.ex 12.07 osv.

När vi hade suttit ett tag var jag tvungen att kolla vad klockan var för vi skulle träffas med vår grupp vid en viss tidpunkt och då  märker jag att min tid var filmens tid.  Klockan var två  hos mig och klockan var två hos Grace Kelly!! Upplevelsen kändes lustigt och konstigt och nästan som trolleri.  Det blev både hypnotiskt  och stimulerande: man tappade uppfattningen om tiden samtidigt som man blev helt besatt av att tiden gick och gick….

 Konstnären Christian Marclay  vann en ”Golden Lion” för ”The Clock” på Venedig Biennalen, 2011. Det tog honom 3 år att få ihop material och göra denna 24 timmars film. Och folk vallfärdar än idag så fort den visas någonstans för det tar ju tid att se alla dessa timmar. Man kan gå om och om igen och bara luta sig tillbaka och svepas in i filmhistorien och glömma tiden som går, eller kanske minnas den.

Om igen blir jag tagen av livets förgänglighet och tidens oändlighet. Jag blir glad och  förtvivlad, deprimerad och  inspirerad. Friktionen mellan dessa känsloyttringar gör att det dallrar till.

Vi måste komma ihåg att det vi gör är viktiga scener i denna evighetslånga film som vi kallar liv.

av -
675
Old Boys Club / Launchpad /London January 2015

 

 

 

(null)

Min Vän Sarah blev lämnad av sin man efter 25 års äktenskap. I samma veva åkte alla hennes 3 barn till USA för att studera.  Sarah blev plötsligt helt ensam i det stora huset i Kensington. Istället för att deppa ihop totalt styrde hon upp ”Launchpad” ett nytt konstkoncept. Hon är supersmart och har efter 20 år i London ett nätverk som imponerar med kända  konstnärer, gallerister, konstvetare och konstkritiker. Hon har samlat på konst i många år och hennes hem är fyllt av keramikskålar och tavlor, skulpturer, fotografier, gobelänger och videokonst.

Hennes koncept går ut på att hon bjuder in en konstnär till sitt hem i 2 veckor och hen får skapa någonting nytt. Det ska vara någon som inte redan har visats i England. Sedan ställer hon ut konstverket och öppnar dörrarna för  allmänheten. Hon bjuder in till samtal och det blir ett levande hus under denna tid.

Jag har följt ”Launchpad” sen första början och i förrgår var det dags för Projekt nummer 4. Konstnärinnan är från Frankrike och vill inte gå under sitt eget namn utan under den lite konstiga pseudonymen ” The Old Boys Club” för att som hon berättade för mig ” distansera sig från konstverket”. Hon känner sig väldigt obekväm med att stå i centrum och bli betraktad och omtalad som konstnär för verken. Hon vill att konsten ska leva sitt egna liv.

Katja ( som hon då faktiskt heter)  är en späd liten Hippie Brud från en Hippie komun i Pyreneerna. Hon har 2 barn med 2 olika män och en ny man som vaktar den lilla blonda 3 åriga dotter som hon hade med sig till London. Det måste vara så otroligt annorlunda och  speciellt  för en kreativ, bohemisk konstnär som har vuxit upp med ”Peace Love and Understanding” att  plötsligt befinna sig i detta konservativa lyxområde i London med  hembiträden och Bentleys utanför huset.

Hennes konst presenterade små ” Demoner”  som i sin tur representerade några av de  karaktärsdrag som hon tyckte sig skönja hos Sarah. Dessa 6 Demoner var gömda i huset. Små animerade figurer som projekterades på väggen och som man fick gå omkring och leta efter, som en sorts konstnärlig Orientering.  En liten gubbe med en låda på huvudet som ramlade ner för en trappa om och om igen, hade hon gömt under själva trappan.

Demonen som hon kallar ” Unsolvable Problem” var en figur som hade slagit knut på sig själv och försökte komma loss. Den var placerad/ projicerad i barskåpet.  Jag kände med en gång att den lille problemdemonen talade till mig. Han bodde i barskåpet och det kändes logiskt att han kände sig trygg där.  Om han inte  hittade lösningen på ”problemet” skulle han kunna öppna en flaska vin och dränka sina sorger. Jag kände instinktivt att han skulle trivas hemma hos oss och att Yves ( min Sambo) skulle älska honom som sitt barn. Beslutade mig för att köpa Demonen till Yves som fyller 45 snart.

”Launchpad” är ett nytt sätt att introducera konst. En intim relation mellan Konstnär och Gallerist/ Supporter. Konstnären känner sig utvald och relevant och är ofta riktigt taggad av att få skapa någonting nytt i ett främmande  hus,  i ett främmande land utan att behöva oroa sig för kostnad.  Sarah får användning av sitt stora hus och får ett intressant socialt liv samt behålla konstverket. Hon får samtidigt  vara med om en unik konstnärlig process från nära håll.

Men det allra viktigaste: hon sopar undan sorg och besvikelse och bjuder in till nya möten.

 Sarah i sitt hem

(null)

av -
1510

Denna lediga söndag tog vi en tur på museum Gustavianum, och kikade på det fantastiska 1600-talsskåpet i deras samling. Svenske kungen Gustav II Adolf fick Augsburgska konstskåpet av rådsherrarna i Augsburg 1632 under 30-åriga kriget. Ingen sida på skåpet är sig lik, med dekorationer, målningar, hemliga fack och lådor. Ca 1000 föremål låg däri, och skåpet kröns av ett litet berg med koraller och en skeppsformad seychelnöt..! Det rymde en samling av exotiska föremål för tiden, som en torkad krokodilunge, elfenbensskulpturer, ett instrument men också toalettskåp, ett hopfällbart bord (!) och mycket mer. Guiden berättade att kostnaden för skåpet på sin tid var som att ha byggt ett mindre slott.

Gustavianum2

Jordglober, kartor, och mycket annat i det fina museet.
Jordglober, kartor, och mycket annat i det fina museet.

Ett besök på Ofvandahls konditori är nästan ett måste både för Uppsalabesökaren och Uppsalabon. Det har funnits i samma lokaler sedan 1800-talet och här har bl.a. Karin Boye och Gustav Fröding suttit…

Ofvandahls 1Ofvandahls 3

 

Ofvandahls 4

Mockabakelse och Napoleon smakade fint efter en kulturrunda :-)

Rekommenderas!

Kram Lina

av -
813
Konstnärinnan Debora Delmar, Jag, Daniela Yves och Audrey

Jag vet inte om det är många som väljer att ställa till kalas i just Januari för att det är så kallt och deppigt  eller om det är jag som har tackat ja till väldigt mycket, men ut gås det. Jag har Konst evenemang varje dag i två veckor framöver.

”Patron of the Arts” är på svenska någonting i stil med Sponsor/Främjare. Man stödjer en organisation ekonomiskt och rent praktiskt. Jag stödjer CAS ( Contemporary Art Society) och MAO ( Modern Art Oxford) .

Som tack  för vårt stöd anordnade MAO en konstkväll i tisdags. Vi var vi hembjudna till storsamlaren Catherine Petitgas. Hennes grej är Latinamerikansk konst och hennes hem är alldeles fullt med tavlor och skulpturer. Vi fick snittar och champagne och alla pussade varandra gott nytt 2015 eftersom vi inte hade setts på länge. Jag har hängt med ett tag men blir alltid lika förvånad och glad när jag märker att jag känner så många konstgalningar i London. Här finns alla möjliga typer.

Till exempel Loreen en lång frånskild judinna i 55 års åldern som har sagt rent ut att hon går på MAO events istället för att hänga på Match.com. Hon vill bara hitta en karl!

Audrey är snart 80 år, en välbärgad och väldigt intressant dam som har levt i hela världen. Jag kan se i hennes ögon att hon fortfarande känner sig som en livlig 20 åring men att hon samtidigt kämpar mot en kropp som blir olydigare för var dag.  Audrey kom fram och frågade vad det var för gott i hennes glas då hon aldrig hade smakat det förut. Yves förklarade tålmodigt att det var Tequila, Cointreau, lime och citron juice och drinken heter Margarita. Hon joddlade glatt att hon hade druckit 4 stycken!!

Paul Smith är 3 meter lång och har precis skrivit en bok om hur den Engelska Adeln jagar ( skjuter djur). Olga en vacker tjej från Moskva som har startat eget och en 20 tal andra  karaktärer som hade samlats i Catherines vardagsrum. Vi skulle lyssna på Debora Delmar en 28 årig konstnärinna från Mexico som ska ha sin första riktigt stora utställning på just MAO. Det är stort! Hon var jättesöt och bra på att prata. Väldigt viktigt att  kunna prata !!! Hennes resa gick från Mexico där hon målade med traditionell pensel innan intågandet av Internet och datorer och Facebook.  Hon var  ganska avskärmad från konstvärlden  fram tills hon kom in på Konstskolan ”Visual Art” i New York. Då exploderade hennes värld. Hon upptäckte Duchamp och sen var det liksom kört för penseln. Hennes konst handlar om varumärken, det samtida konsumtionssamhället, Marknadsföring, inredning, trender och livsstil. URL och IRL ( Universal Resource Locator som används i Webb adresser och In Real Life, livet självt)   Hon gick från en liten förort till världen på ett klick och hennes glädje över detta bubblar över i kreativa krafter.

Vi satt där som förhäxade och lyssnade på Debora då  vi plötsligt hörde en enorm duns. Eller det var flera konstiga dunsar efter varann. Alla , precis alla ryggade till och tittade ut i trappavsatsen utanför vardagsrummet. Där låg Anna. Anna är en spröd asiatisk dam. Hon är liten och finlemmad,  tystlåten och ljuvlig och tassar mest fram i livet med en viskning. Alltid perfekt klädd och väldigt belevad och artig. Man tänker  liksom lite  porslin när man ser henne.

Anna hade stått och tittat på en tavla tio trappsteg upp och snubblat och sen flugit ner för trappan med två Saltomortal och landat framför oss alla andra. Hennes ansikte, hennes uttryck där och då slår alla Bacon tavlor! ”Mortified” som det heter på engelska.

Oh vad jag tyckte synd om henne.

Jag hämtade mig dock och hade ett super trevligt samtal med Debora och vi är nu Instagram Kompisar.

Jag heter Wannabemartina på Instagram och Debora Delmar heter supdd

IMG_0090.JPG

av -
784
Jenny Saville

Fantastiska konstnärinnan Jenny Saville är en stor talang, och har enligt vissa tagit över rollen som drottning av porträttmåleriet ( med den hudnära köttiga stilen ) från den avlidne kungen Lucian Freud .

Hittade en bild på en liten flicka som hon målat och jag trodde helt ärligt det var min dotter Lana när hon var yngre. Eller Tinnie …

Apropå  Tinnie, hela helgen tjatade hon om hur hon minsann skulle träffa en riktig Princessa i skolan. Hon var inte övertygad att detta skulle vara en heltigenom trevlig upplevelse eftersom Princessan skulle komma med stora gubbar som var vakter och verkade lite ” skrämmiga”. Princessan hette tydligen ”Kate Middleton” sa TInne. Jag var imponerad över att hon kunde uttala och komma ihåg det lite udda efternamnet på Prins Williams Fru.

Hursomhelst så trodde jag att hon pratade massa princess  strunt och jiddrade om någon Disney Film som hon hade sett….. Döm om min förvåning när vi kom till skolan i morse och det stod massa poliser runt skolan  och vi var tvungna att lämna av barnen vid grinden!! Jag hade sett på Sky News i helgen att det numera står poliser utanför judiska skolor i Paris och blev lite rädd. Med det visade sig att Tinnie inte alls snackat skit! Kate Middleton var på väg till deras lilla skola och närliggande AutistCentrum och alla var väldigt uppspelta!!

Måste börja ta mitt barn på allvar!

 

IMG_0064-0.JPG

av -
54
Konstnär : Min dotter Lana 7

Jag var inne på Kultursidorna på  Expressen häromdagen. Snöade in mig på ett bråk mellan konstnärinnan Marianne Lindberg De Geer och Konstkritikern Ingela Lind.  Marianne anklagade Ingela för att vara smörig och insmickrande för att hon går på alla konstpartyn och  sen recenserar så snällt om alla. Ingela gav igen och sa att Marianne ” Skulle se bjälken i sitt öga” när hon som chef för Kulturhusets Konst och Design väljer att ställa ut sig själv. Det flög artiklar fram och tillbaka och jag såg framför mig två irriterade barn  i en  sandlåda.

Jag funderar återigen på vad konst är och vad konst borde vara.  Jag funderar på hur konst skulle kunna berika våra liv.

Jag läser vidare på kultursidorna och hittar några intressanta inlägg om generella konstyttringar och nya tendenser. Jag ser också  en massa recensioner från utställningar.  Min pappa sa alltid att det är bra att läsa konstrecensioner, för det ger en inblick i hur annorlunda man ser på saker och ting.

Jag börjar läsa och märker hur ögonlocken blir tyngre och tyngre. Efter recension numer tre var jag tvungen att fixa en kopp kaffe.  Återigen denna känsla av att  befinna sig på en skolgård där dom coola från rökrutan står och tittar på resten av eleverna och accepterar eller fördömer.

Jag tänker på en kritikers roll. Det är  lite som att gå på lina.  Man skriver om konsten och konstnären först och främst,  samtidigt försöker man  hitta en egen röst utan att  för den skull framhäva sin egen förträfflighet.” Man kan inte tänka: ” Hur kan jag profilera mig? Vad kommer alla andra att tycka om mig” Då har man gått vilse.

En kritiker har en avundsvärd position där hen kan belysa en konstnär och ge  läsaren stoff  som kan ( ska) leda till egna tankar och slutsatser. Denna makt har kritikern  i bästa fall jobbat sig till och förtjänat och här är integritet livsviktig. Roberta Smith är en av världens idag,  mest respekterade konstkritiker som jobbar för New York Times. Hon poängterar vikten av att aldrig skriva om ( Konstnärs) vänner och heller aldrig köpa konst själv.

” ….. you keep your eye on the main subject, which is art. You need to handle whatever power you have in a responsible way if you want people to listen to you.”

Enligt Smith är det avgörande att vara ärlig. Medan man skriver har man en massa intryck och framförallt tvivel.  ” Doubt is a central part of intelligence, and doubt is hard to control.” En kritiker ska vara kunnig och ärlig. Roberta är gift med Jerry Saltz, också han konstkritiker på hög nivå.  Jerry och Roberta är ”The super power couple” inom konstvärlden! Han förklarar sin roll som kritiker : ” I am looking for what the artist is trying to say and what he or she is accidentally saying, what the work reveals about society and the timeless conditions of being alive.”

Jag är för tillfället besatt av Sarah Thornton som har skrivit boken ” Seven Days in the Art World” och senast ” 33 Artists in 3 Acts ”. Hon har studerat konsthistoria men har även en PHD i Sociologi och Etnografi (läran om folkgrupper och kulturer i detta fall ” Konstnärsgruppen” ).  Hon har gett sig in i konstvärlden för att försöka förklara den ur en sociologs och etnografs synvinkel.

För henne är ingenting  svart eller  vitt. Konst är inte bra eller dålig. En konstnär är inte viktig eller oviktig. Hennes böcker är baserade på flera tusen timmars intervjuer med konstnärer. Hon är hemma hos dom och iakttar deras familjer och kollegor, vänner och assistenter. Hon beskriver vad dom äter och vad dom har på sig , deras kroppsspråk och personlighet.  Hon menar att allt detta har relevans i deras konstnärskap  och i hur vi ser på dom och bedömer dom som konstnärer. Sarah vill presentera konstnären med så mycket information som möjligt för att jag som läsare ska kunna måla upp min egen bild om hen.

När jag googlar Etnografiska Forskningsmetoder får jag fram en lista. En av punkterna är ( fritt översatt) ”…. när man använder sig av Etnografiska metoder måste man släppa alla förutfattade meningar och antaganden man hade om den specifika gruppen, detta för att på bästa sätt lära sig så mycket som möjligt om de utvalda. ”

Jag söker efter någon sorts Dominoeffekt. Jag vill att det jag läser ska sätta igång mina slumrande tankar som jag har” Bankat” genom åren ( från engelskans ”To bank” att samla på sig”) . När jag läser om konst vill jag att den som skriver ska öppna landskapen och berätta att det finns flera olika vägar jag kan ta. Jag vill gå hand i hand med hen som skriver och känna att vi är på upptäcktsfärd  tillsammans i en värld där konsten gör oss gladare, snällare och klokare.

När jag läser om konst vill jag inte hamna i en sandlåda med bråkiga barn!!

av -
832
The Painter 1994 Museum Of Modern Art New York Marlene Dumas

Marlene Dumas är speciell. Hon är en av de få kvinnliga  konstnärer vars tavlor har sålts på auktion för millionbelopp.  Hon har rekordet i dyrast sålda tavla av en kvinnlig levande konstnär.  ” The Visitor” köptes för  3.1 millioner pund.

Den absolut dyraste tavlan som sålts är ” The Card Players” av Cezanne , den gick för 274 Millioner Dollar, och köptes av Staten Qatar. Sen kommer Pollock ( han som slängde färg på duk när han var full), Kooning, Picasso och Klimt och Van Gogh och Bacon  och så vidare. Man efter man efter man efter man, snurrandes  där uppe bland hundratals millioner dollar.

Den dyraste tavlan av en kvinnlig konstnär är Georgia O’ Keeffe ( 1924- 1946) ” Jimson Week White flower No 1″  . Den föreställer en vit blomma ( det sägs att hon var lesbisk och alla hennes blommor var egentligen vulvor, vaginor och snippor) och såldes för $ 44,405,000. Tvåa är Joan Mitchell på $ 11,925, 000. Femte plats är Louise Bourgeois på $ 10,722,500 och tionde plats är Cindy Sherman som sålde ett foto för $ 6, 773,000. Stor jävla skillnad alltså, mellan manliga och kvinnliga konstnärer.

Ofta när jag kommer in på en utställning brukar jag tycka det är roligt att gissa om det är en kvinnlig eller manlig konstnär. Kan man se skillnad?  Så fort jag ser lite broderier eller textilier tror jag att det är en kvinna, men det brukar vara homosexuella män.

Är det en kvinnlig konstnär undrar jag om hon hade barn.  Oftast är svaret nej. Jag tänker på Picasso. Läste en bok en gång, jag tror det var ett av hans många barn som hade skrivit en biografi , och han berättade hur Pappa Picasso smällde igen dörren när han kom och hälsade på i studion. Inga barn eller kvinnor fick störa hans skapande. Klart som fan han hade tid att  måla fantastiska tavlor!

Kan en mor smälla igen en dörr i ansiktet på sitt barn för att hon ska måla ?

Marlene Dumas har en dotter. Jag tror inte att hon smällde i dörrar.

Marlene är också  känd för att vara ” The most unfamous famous artist” . Hon är älskad av konstsamlare  och kuratorer men mindre känd bland allmänheten. Hon är inte lika exhibitionistisk som tex den barnlösa väldigt kända kollegan och konstnärinnan Tracy Emin. Hon är heller  inte lika självupptagen utan  mer intresserad av medmänniskan och dennes kropp och själ medan Tracy är mer upptagen av sig själv och sin egen kropp.

Jag läste en intervju med Dumas och tydligen är hon en otroligt smart, rolig och livsbejakande kvinna som inte tar sig själv på så stort allvar. Däremot,  tar hon sin  konst på allra största allvar. Super viktig skillnad!

Är det kanske just den  skillnaden  som finns mellan manligt och kvinnligt konstnärsskap?  Männen tror att allt är på liv och död.  Kvinnor tror också att det är på liv och död , men PMS och barn och liv och död kommer liksom ivägen.

Män tror att dom är så jävla viktiga. Kvinnor vet att dom är så jävla viktiga,  alltså kan dom självuppoffrande ge plats till mannen och låta honom hållas…..”Han blir ju så glad!”

Jag gillar Marlene för hennes tavlor är hemska och själsligt sorgliga medan hon själv är en energisk kvinna, nyfiken och optimistisk. Det är den kombon som jag tycker vi kvinnor är så bra på.

PS. Tate Modern förbereder sig för en stor retrospektiv av hennes verk nästa månad och jag tror många kommer att se hennes verk för första gången. Bra!

 

IMG_9970-5.PNG

av -
1065

Jag är kvar i Småland och snön har bakat in mig på alla sätt och vis. Jag förstår långsamt att jag inte är bra på att leva ute i skogen utan folk och stress och intryck.  När det är tyst och lugnt stannar allt av hos mig. Jag kan laga mat och prata och kramas och ta en  promenad men tankarna får för mycket plats och flyger alltför fritt och jag kan inte hålla fast vid en enda liten fundering….

I London är allting så maxat att man måste avskärma och selektera och välja och strukturera och förminska och fokusera för att i slutändan få till en personlig dagordning. Alla dessa val definierar mitt jag och kanterna på min  siluett är mycket skarpare i London  än vad  de  är här i Grönskåra.

Någon som är precis tvärtemot är Lars Lerin. Han klarar inte av att leva sitt liv om han inte får ha naturen och tystnaden runt omkring sig.

Tittade på intervjun  ” Min Sanning- Lars Lerin”  på SVT . Jag tycker om Lars. Jag tycker om Lars’s  tavlor och har lyssnat på ganska många intervjuer med honom. Vid det här laget tycker jag att det är lite tjatigt att höra om hans missbruk och hur hans mamma försökte få honom att sluta leka med dockor och hur han träffade Junior och hur katten Luther är hans bästa kompis.

Jag skulle vilja höra mer om hans tankar om Konst. Vem tittar han på ? Vem är hans favoritkonstnär? Vad är viktigt i konsten och varför är en konstnär viktig i ett samhälle ? Vad kan konsten göra för individen eller gruppen? Hans syn på forskningen om sambandet mellan psykisk ohälsa och kreativitet.  Måleriet som terapi eller räddare i nöden. Lite andra infallsvinklar. Kanske en konstvetare skulle kunna göra nästa intervju .  Lars Lerin är ju ändå en av våra stora svenska KONSTnärer! ! Låt hans katt vara och låt honom svettas i Brasilien med Junior ifred.  Behandla honom med lite mer respekt. Fokusera mer på  hans konstnärskap, han är faktiskt mer än en folkkär gammal homosexuell överlevare.

IMG_9903.JPG

av -
860

Eller Julen då mina barn inte fick några julklappar

Jag får konceptuel julklapp

Marcel Duchamp kallas för konceptkonstens fader. Konceptkonst är när iden eller konceptet tar överhanden över det materiella och estetiska. Han ställde till det rejält  i konstvärlden när han bestämde sig för att ställa ut en urinoar och benämna det konst.  Dessa kallades ” ReadyMades” och det innebar att han helt enkelt ställde ut ett cykelhjul eller en  stol och med detta bjöd in betraktaren att öppna sina sinnen och se det som konst.

” My idea was to choose an object that would’t  attract me either by its beauty or its ugliness. To find a  point  of indifference in my looking at it, you see.” sa han och med dessa nya tankagångar öppnade han en helt ny frihet för 1900 tals konsten.  För Duchamp var konsten mycket mer än en pensel, färg och en duk. Det handlade om nya ideer och total  frihet. Han ville ifrågasätta begreppet och vår tillbedjan till konsten.

 ” I don’t believe in art. I believe in the artist” .

Duchamp ställde ut ”Urinal” på en stor samlingsutställning 1917 i New York. Eller rättare sagt  han ville ställa ut den men den blev refuserad och senare förstörd. Det är egentligen bara tack vare den fotograf som råkade ta ett foto på pissoaren  som vi ens har bevis för att detta banbrytande verk existerade. Sedan dess visas endast kopior, certifierade av Duchamp.

Det tog lång tid innan ”Urinalen” mognade och blev accepterat som det viktiga verk det var. Det var runt 1960 talet och då främst PopKonstnärerna som anammade denna tendens.

1961 blev Robert Rauschenberg ( 1925-2008, USA) tillfrågad att måla ett porträtt av galleristen Iris Clert. Som svar skickade han ett telegram tillbaka med orden: ”

”THIS IS A PORTRAIT OF IRIS CLERT IF I SAY SO.”

Och detta var konst.

Vi åkte till Frankrike med Easyjet och det är ju ett jävla hallå med hur många kg man får ta med sig som bagage. Alltså bestämde vi oss för att inte släpa med oss några julklappar alls. På julafton satt vi  och delade ut små lappar med instruktioner. På min papperslapp stod det:

” DU HAR PRECIS FÅTT ETT PAR PHARELL WILLIAMS DESIGNADE STAN SMITHS SKOR. GOD JUL LANA NOAH TINNIE OCH YVES”

Det är inte bara skorna i sig som är viktiga det är nu tanken och omtanken från min familj. Det är det lustiga i att skriva dessa små lappar, att tänka på vilken färg jag kommer att välja och att skratta åt det konstiga att inte ge någonting men att jag ändå tackar för det. Att inte behöva bära dom till flygplatsen in en tung väska och den kittlande tanken att jag kanske struntar helt i att faktiskt köpa dom.  Konsten föds i tanken och kan stanna där om den vill. Det är upp till  mig.

 

IMG_9583-0.JPG

av -
473
Landskap av den danske Konstnären John Körner ( I min trapp)

Jag sitter i ett moln högt uppe bland bergen i Samoens i Frankrike. Planen var att vi skulle åka skidor under julen men solen skiner som en besatt och snön smälter till små vårbäckar och det gör mig ingenting.

Barnen åker skidor i dom två backar som har låtsassnö och jag och Yves sitter i solen och läser. Jag släpade med mig 7 kg böcker och jonglerar just nu 3 olika samtidigt. En svår jävel på morgonen när jag är pigg, en lättsammare runt lunch och en mittemellan på kvällen.

Jag har otroligt dålig uppkoppling så jag tänkte köra lite korta inlägg med små roliga eller konstiga konsthistorier.

Det var en gång två busiga ryska konstnärer som hette Komar och Melamid.  Detta var i mitten på 90- talet och dom funderade mycket på innebörden av ordet  ” Populär ” inom  just konsten.  Dom bestämde sig för att testa på riktigt och gick ut med en sorts Sifoundersökning i flera olika länder och frågade vad folk ville ha i konst.

Sen tog dom  resultaten och målade tavlor som var grundade på just dessa. Resultaten var ganska lustiga. I nästan alla länder ville folk ha samma saker: landskap med några personer, lite djur och så skulle tavlan vara blå.  Detta var ganska deprimerande.

”Vi letade efter frihet och vi fann slaveri” summerade Komar och Melamid.

Det lustiga är att jag har en drös med teckningar från när jag var liten då mitt favoritmotiv var; ett hus, en sjö med fiskar, träd med frukt, ett grönsaksland, blommor, massa djur, min familj och en sol. Allt under blå himmel. Jag kommer ihåg precis vad jag tänkte när jag målade dessa; det representerade trygghet för mig. Om någonting skulle hända ( Tex om Ryssarna skulle anfalla och det blev krig) så skulle vi kunna överleva med allt som vi hade runt huset.

Självförsörjande.

Precis som Underbara Clara!!

av -
655
Gunilla Palmstierna

Jag skulle vilja ha en enorm megafon just nu. Sitter och jobbar med min Webbsida ( ”Dorothea. London/ The Art Voyage”)  och det är så satans svårt att förklara i ord hur jag känner för konsten. Jag skulle vilja ställa mig på en skitstor pall och bara vråla ut hur jävla viktigt konst är . Jag vill att man ska höra på min röst hur exalterad jag blir av konst.

Jag är så rädd att det ska verka pretentiöst och djupsinnigt när jag försöker formulera det i skrift. Jag vill att man ska fatta att det handlar om underbara, fladdriga, hjälpsamma, färglada trådar som binder ihop folk och ideer och tankar och kulturer och nationer och liv. Det är ett  gränslöst , skitviktigt Karlssons Klister!!!

Jag försöker hänga med så gott det går i Sveriges Politik och det jag har lystrat till mest är all den kritik som Alice Bah Kuhnke har fått. Tänker inte gå in på det. Men hade en tanke igår, och den tänker jag gå in på. Tänkte på omvalet och vad som händer sen. Om det blir till att tillsätta nya ministrar har jag ett fantastiskt förslag på kulturminister ;Gunilla Palmstierna -Weiss.

Jag läste hennes Biografi i somras och blev helt frälst. Känner att jag behöver den där megafonen igen för att på riktigt få er att förstå hur fantastisk denna kvinna är, med risk för att låta hysterisk.

Denna historia följer Gunilla genom kriget i Europa och hur hon trots en brokig familjehistoria och jobbiga män tar sig igenom livet med integritet och levnadsglädje. Klok och driftig med  en envishet och talang lyckades hon åstadkomma enormt mycket både inom konst men framförallt teater och scenografi. Hon jobbade mycket med Ingmar Bergman och han hade stor respekt för henne!!

När jag läste boken fick jag lust att kavla upp ärmarna och  ta tag  i mitt liv, min eventuella talang, min dag och min framtid. Hon påminde mig om att jag var kvinna och att jag ska vara stolt över det. Hon berättade  att ibland måste man offra saker och ting i sitt liv. Hon förklarade att när folk dör eller visar sig vara vidriga så går livet ändå vidare. Och hon visade hur hon tack vare  konsten lyckades leva ett rikt och meningsfullt liv och gör så fortfarande.

1969 höll hon ett tal under Strindbergsfestivalen. Detta ” Balkongtal” finns med i boken och det var där jag blev övertygad om att Gunilla skulle bli en suverän Kulturminister.  Hon har liksom förstått kärnan, den ursprungliga DNA som Kulturen har och vad den ger oss människor.  Här kommer ett utdrag:

” …Vad jag vill påvisa är att författare, konstnärer, den kreativa människan är ett måste för vårt samhälle. Ett samhälle som inte satsar på sina förmågor är ett påvert land.Att enbart satsa på de så kallade säkra korten är för enkelt. Kanske finns det en framtida Strindberg i de ännu inte upptäckta. Vi vet inte hur många som stupat på vägen på grund av inskränkthet, obildning och snålhet. ( …) Stöd även de sköra. Betänk att det som nu betraktas som udda och obegripligt kan vara det som kan ligga till grund för en framtida kulturtradition. Våga satsa även på det smala, för det är ofta där spjutspetsen finns. Att utöver det säkra även satsa på det smala är en demokratisk rättighet. ( …) Att sluta satsa på kultur är lika med att sluta satsa på framsteg och forskning. Det har visat sig att under tider med katastrofer, krig och ockupationer, i totalitära samhällen, har det till stor del varit kulturen som skapat en frizon, en sammanhållning och ett motstånd. Ett land som inte satsar på sin historiska och sin nyskapande kultur är ett land som fråntar sina medborgare deras historia och deras framtid. Det är ett manipulerbart, döende land. ”

Say no more!

Gunilla For Kulturminister !

av -
599
Jag I Paris

Jag har en återkommande fundering som jag jobbar på och leker med. Mitt ”Karlssons Klister” ,  Konsten.  Hur viktig är den och framförallt varför är den viktig?  Vad gör den i mitt liv?

” Diskussionerna var det väsentliga för oss. Det var en mental överlevnadsfråga, förståelsen av vem man skapade för och vilka möjligheter som fanns för att kunna försörja sig på ett konstnärligt yrke. Att värdesättas var viktigt. Att man sågs av någon eller några. Därför var denna grupp så viktig som bollplank. Ingen konstnär, det må vara målare, författare, musiker, dansare skapar för sig själv eller för skrivbordslådan. Det är en dialog man är ute efter och till det krävs ett möte.”

Min idol Gunilla Palmstierna Weiss skrev detta i sin biografi ” Minnets Spelplats”.  Hon berättar om de möten som skedde, ofta hemma hos henne på 60 talet. Middagar med författare och konstnärer där  just samtalet  (kommunikationen) var en extremt viktig del i deras skapande. Att bära på en känsla, en tanke, en ide och viljan att förmedla den till omvärlden. Att jobba på ett verk ( tavla, bok, komposition, koreografi) där man sliter som ett djur för att hitta det rätta ” språket” som man hoppas att folk kommer att förstå.

Kommunikation är en drivande kraft som tillåter tankar att mötas. Att få titta in i någon annans värld en stund är ett fantastiskt privilegium. Samtidigt  får  man en chans att ” lufta” sina egna tankar och testa hur de står sig. Man blir sedd och bekräftad och det ger en känsla av hopp och relevans. Hopp om att man inte är oväsentlig i denna stora värld utan  åtminstone relevant i den krets man rör sig. Kommunikation kan finnas i en blick, en ton, en rörelse,  en mening eller en bild.

 Jag är nödvändig för att Du ska kunna föra en dialog och Du är nödvändig för Mig alltså är Vi viktiga för varandra. Ibland uppstår kärlek i allt detta och det är en fin känsla.

Detta betyder inte att kommunikation är lätt. Absolut inte.

I helgen var jag på ett ” Samtal med konstnär Seminarium”  på Lisson Galleriet.  Jonathan Monk (som jag redan har nämnt i ett tidigare inlägg) skulle prata om sin konst.  Han började med att säga att han inte hade förberett sig alls. ” I dont really know what I am going to talk about today”. Sen  började han visa sina Instagrambilder med projector på väggen. Som när man sitter med ett fotoalbum och visar kompisar bilder från en semester. Bild för bild. Först blev jag lite irriterad. Jag hade förväntat mig att han skulle öppna en speciell dörr som var privat och bara för just oss som hade masat oss dit på lördagsmorgonen i kylan.

Efter 15 bilder började jag bli lite trött. Jag satt fortfarande och väntade på det som jag trodde han skulle prata om och lyssnade inte på det som Jonathan faktiskt sa. Långsamt slappnade jag av och tog in dom små skämten och dom hemsnickrade tankarna. Försiktigt tog jag av mig mina pretentiösa glasögon som jag hade satt på mig när jag gick hemifrån och malligt ropade till Yves: ” Jag ska gå på en konstföreläsning” . Plötsligt insåg jag att Jonathan genom att visa sina InstaBilder och berätta om var, när och varför han lagt upp dom,  satt med kaffekannan i högsta hugg och bjöd mig på sju sorters kakor i sitt jävla kök!! Mer intimt än så kunde det inte bli.

 Jag gillade hans värld till slut. Jag vill inte  köpa hans konst, men jag gillar hans tankar och funderingar för dom fick mig att tänka nya tankar. Han puffade till mig lite. Framåt. Och jag vill jättegärna framåt.

Jag bestämde mig för att få till en dialog och fråga en fråga. När jag fick mikrofonen i handen började mitt hjärta dunka och mina öron blev röda och heta och  alla mina sinnen stod på helspänn. Jag blev så jävla nervös! Det satt kanske 40 personer i salen och de flesta var lite äldre,  konstkännare och kritiker.

Jonathan samlar ju ofta på gamla saker som han använder i sin konst ( kökshanddukar, brev, kort etc) som han sen” ramar in ” på sitt personliga sätt och jag ville veta om det kom från en ”nyfiken humoristisk” eller en ”nostalgisk melankolisk” ådra.

 Jag frågade frågan på ett lite underfundigt sätt och hela rummet skrattade. Jag tror att jag typ kallade honom för ”Phsyco”!! Det låter kanske konstigt  och töntigt men jag var så glad att jag hade en fråga att ställa och att jag vågade ställa frågan. Han tittade mig i ögonen, funderade i några minuter och svarade. Tydligen tänker han på livets förgänglighet när han samlar på kökshanddukar.

Där och då såg vi varandra jag och Jonathan.  Jag såg honom. Han såg mig.

Vi var plötsligt bekräftade.

Det gjorde mig glad.

Karlsons Klister

Konst

av -
512
Berlinde de Bruyckere

På Torsdagar är det Ben Jones dag och förra veckan tog han oss till 4 olika utställningar. Den första var på Marlborough Contemporary med Joao Onofre. Onofre är född i Lissabon 1976 ( Fan,  känner mig så gammal – han är Sjuttiosexa !!!!) och jag läser på pressmeddelandet att han hänger på de absolut rätta ställena. Alltså nu snackar jag inte Cafe Opera och Berns utan Centre Pompidou och Palais de Tokyo.

Vi fick se en kort film där Joao har inspirerats av John Cages ” Silent Work 4’33” . Detta verk komponerade Cage 1952 för orkester. Instruktionerna på notpapperet lyder ” TACIT” vilket betyder TYSTNAD. Uruppförandet var på riktigt och musikerna  tog fram instrumenten och satt sedan tysta i 4 minuter och 33 sekunder. Man hörde ju mest folk som andades och hostade och lite bilar utanför. Jag kommer ihåg att jag faktiskt köpte den på LP när jag pluggade Musikvetenskap och bodde i Uppsala. Redan runt 1940 ” Preparerade” Cage pianon genom att lägga saker inuti pianot för att experimentera med ljudet, och detta blev lite av en grej som Cage var känd för. Onofre gick steget längre och bjöd in den världsberömda pianisten Joao Aboim som skulle utföra ”Silent Work 4’33. Han började genom att preparera pianot med tändvätska och tuttade på. Sen satt han  stilla i 4 minuter och 33 sekunder medan pianot brann för fullt och han fick typ springa därifrån i sista sekunden.

På Hauser &Wirth ställde dom ut Berlinde de Bruyckere. Jag har älskat henne sen länge. Det är blodiga, beniga skulpturer som ser ut som resterna från ett slakthus. Hon arbetar med träd, kvistar och grenar som hon täcker med vax och färgar så att det ser ut som riktiga kadaver. Ofta lindar hon in de beniga köttstyckena i filtar, som små spädbarn. Jag förstår inte riktigt varför jag älskar hennes verk. När jag står bredvid dessa benkotor blir jag lite ledsen och skör. Tänker på livets förgänglighet och krig och koncentrationsläger samtidigt som det är vackert och rosa och enkelt och rent. Tittade på ett Youtube klipp med en intervju med Berlinde och hon var  inte som jag hade tänkt mig. Här satt en präktig, kortklippt, ”Duktig Petra” som pratade med monoton röst och stark tysk brytning. Hon berättade om sin pappa som var slaktare och att hon var ett ensamt barn på internat. Hon sa ordet ” Fragil” kanske 13 gånger. Hon Ser själv en skörhet i verken men med det inte sagt att dom är svaga.  Det finns ett urkraft och ett stark liv i skulpturerna, ett liv som representeras av trädet och skyddas av vaxet. Men det var fint att se att Berlinde var enkel, typ vanlig. Man ska bli förvånad ibland. Hon är säkert som sina köttstycken rå och blodig inuti medan utsidan är rosa och ren och  med denna kombination lyckas hon skapa någonting makabert vackert.

Joao Onofre
Joao Onofre

av -
571
Jonathan Monk, " Site/Specific/Pallet/Rock

Att titta på konst är inte som att lära sig cykla. Det är inte ” for life” . Även om du  har tittat på konst hundratals gånger och kanske fattat 90 % så kan det mycket väl hända att du står där en dag och fattar INGENTING. Det är frustrerande men också fascinerande. Det är som en ouppnåelig kille som du är kär i, även fast han flirtar med dig och kanske kysser dig ibland kan du aldrig riktigt vara säker på att han är kär i dig. Men du ger inte upp för du gillar utmaningen och du hoppas in i det sista på att han ska ringa.

För att göra det enklare för mig när jag tittar på ett konstverk, frågar jag mig själv tre frågor:

Vad är det ?  Vad ser det ut som? Vad är det gjort av? Hur är de tillverkat? Storlek, Material, Presentation? 

Vad betyder det ?    Vad vill konstnären säga med just detta verk? Om du hittar en förklaring försök visa på var i verket man kan utläsa detta.

Har detta verk en värdslig betydelse ? Vad tillför detta verk mänskligheten ?  Bär den  överhuvudtaget någon vikt ? Gör som engelsmännen och ställ frågan ; ” So What  ? ” 

Jag var på ett föredrag anordnat av ”The Lisson Gallery” och innan det började hann jag se deras utställning. Konstären var Jonathan Monk. Född 1969 i Leicester. Han har ställt ut på många viktiga museum  och Biennaler och har en bra karriär som typ går stadigt uppåt.

På en vägg hängde 46 kökshanddukar med kalendrar. Vanliga fina, gamla, allmogen kökshanddukar. Dom var ihopsydda till en stor väggtavla. Jag kommer ihåg att min mormor brukade hänga upp sådana i skafferiet. Jag började tänka på Mormor Ella och Småland och Grönskåra och somrarna då jag snodde Gurkmeja  från skafferiet för att laga soppor med, i lekstugan. Jag tänkte på skogen och den lilla sjön runt lekstugan och min morbror Leif. Sist vi satt där i somras kunde han inte prata längre utan skrev ner det han ville säga på små papperslappar som sen flög bort med vinden och Tinnie sprang runt och försökte samla ihop Leifs utspridda ord …sen dog Leif,  i ALS. Konstig sjukdom. Han som älskade att prata.

Men det kan ju inte ha varit detta Jonathan tänkte på när han gjorde konstverket.

Titeln är : ”My Life Within the Lives of Others” och varje handdukskalender representerar varje år och därmed varje dag i Jonathan Monks liv ” …this collection of calendar tea towels visually displays all the days I have been alive- from February 4th 1969 until today July 3rd 2014- from then until now. The pieces becomes a large back-drop, painting or banner that appears in flux- to be continued….”. Livet som går vidare…….

Nästa verk stod utomhus på en liten innegård. Visuellt vackra, färgglada skulpturer. Jag kom att tänka på Tinnies teckningar precis när hon började hålla i en penna och hon bara kunde rita krokiga streck i glada färger. Dessa leksaksliknande krumelurer liknade dessa streck fast  i 3D.  En var blå, en röd, en gul, en vit och en svart . Fem stycken stod där och kramades i kylan. Titel: ” Incomplete Open Paperclip” . Det var alltså super size Gem som var ”öppnade”.

Här ”pratar ” Monk med Sol LeWitt ( 1928-2007) en amerikansk konstnär som ofta beskrivs som ”Conceptual Minimalist”. Sol var intresserad av form. Tex formerna på en kub som varieras och ifrågasätts. Man vrider och vänder och repeterar och separerar. Det minimalistiska resultatet speglar inte denna labyrint av frågeställningar.

Monk är inte rädd för att erkänna att han använder sig av redan existerande föremål eller redan befintliga konstverk/ideer och gör om dom och presenterar dem i slutändan som sina egna verk. På engelska heter det ” Reappropriation” eller Återtagande på svenska. För några år sedan var det  super inne att köra med fenomenet  och konstnärer tog helt enkelt grejer, konstverk, ideer eller gammalt skräp och genom att göra om lite och lägga sin egen prägel på det ” Återtog” rätten från orginal versionerna. Jag har lite svårt att gilla det. Det känns lite som en uteliggare som rotar i Containern. Eller att man är lat och återanvänder.  Sen tänker jag att det kanske är tvärtom, det kanske är ännu svårare att titta på något som redan finns och ge det ny mening.

Hursomhelst Monk verkar ha roligt med att fråga nya frågor och ”möblera om”. Han ifrågasätter myten om Originalitet och nyskapande. Han har inget problem med att titta på sig själv med samma ironiska ögon  samtidigt som han alltid bibehåller respekten för sina kollegor.

Avslutningsvis vill jag bara berätta om verket ” Site/Specific/Pallet/Rock”.  Inte ens under pistolhot hade jag kunnat förklara detta verk. Du ser 7 stycken  vita pedistaler. På 6 av dom står stora aluminium lådor,  vissa med stenar och  en tom. Jag tänker så det knakar. Fattar ingenting.

Läser i pressmeddelandet (fritt överatt av mig): ”…detta är en monumental installation med 7 minimalistiska strukturer som står på specialkonstruerade plattformar. Lådorna innehåller stenar från olika delar av världen, närmare bestämt 7 platser. Platser där den politiska situationen är orolig. Libanon, Jordanien, Egypten, Saudi Arabien, Israel, Palestina och Syrien. Alla  har fått en specifik färg med symboliskt värde. Bara lådan från Syrien är tom på stenar, som en reflektion på att det är näst intill omöjligt att ta sig in i landet. En låda fattas helt och hållet. Pedistalen står tom, den representerar Palestina, och påminner om landets situation när det kommer till dess (Icke) erkännande ,internationellt.

Huruvida jag blev klokare eller inte, efter denna utställning,  vette fan. Jag fick känslomässiga minnesbilder, jag fick roliga tankegångar. Jag tänkte på hur pass mycket av essensen av ett konstverk som faktiskt finns någon annan stans är på själva galleri golvet. Kostverken gror i Jonathans huvud och utvecklas till historier som sen föds och växer upp till konstverk som vi ser i galleriet. Det är som att titta på ett isberg, där man beundrar den vackra glansiga toppen men inte ser eller inte tänker på  att det finns så mycket mer.  För mig är gallerirundor helt enkelt Yoga för järnan och det känns fint när man svettas helt nya tankar.

IMG_9027.JPG

IMG_9026.JPG

IMG_9026-1.JPG

IMG_9027-1.JPG

av -
2010
Ben Jones framför Alfred Bomans verk

Ju äldre jag blir desto svenskare känner jag mig. Jag går till Svenska Affären varje månad för att köpa Bregott, Köttbullar, knäckebröd och Dillchips. Jag kollar på ”Babel” på SVT Play och Lyssnar på Eva Dahlgren. Jag blir lika glad och stolt var gång jag ser någon Svensk som är duktig, speciellt i utlandet.

Sist vi var på Konstrunda klev vi in på ett relativt nytt galleri som heter ”Union Pacific” och ligger på Goulston Street. Galleriets ägare var en söt blond tjej och en ung kille med skägg. Dom hade gått på konstskola tillsammans och insåg som så många andra att det var väldigt svårt att slå sig fram inom konstvärlden som konstnärer, så istället öppnade dom ett galleri där dom ställer ut och hjälper de klasskamrater från konstskolan som det gick bättre för.

Galleriägare är ett konstigt folk.  Jag kommer ihåg när jag gick runt i New York och besökte galleri efter galleri och tjejerna som jobbade där var smala, svartklädda, unga och förfärligt  störiga. Dom tittade knappast upp och kom aldrig fram för att berätta om vare sig konsten eller konstnären. När jag själv blev Galleriägare lovade jag mig själv att aldrig bli en ” Gallerybitch”.

Paret i Union Pacific  var allt annat än störiga. Deras intresse och kunskap var genuint och deras ambition och inspiration smittade av sig. Dom var alldeles till sig över denna nya konstnär som dom hade hittat i Stockholm. Alfred Boman. Jag hade inte hört talas om honom tidigare men har förstått att han är ganska känd i Sverige. Han är född i Luleå 1981, och pluggade konsthistoria på Göteborgs Universitet för att sen gå vidare och studera på Städeschule Fur Bildende Kunste i Frankfurt.

Diskussionen blev glanska livad på galleriet. Tavlorna är en kalejdoskopisk blandning av färger och material och tekniker. Jag blev påmind om tavlorna vi sett tidigare i Jack Bells galleri som kommer från Afrika. Ben tänkte på mosaikfönster i Kyrkor. Valerie började se ansikten och Flavia såg Jakobs Stege…..Galleri killen berättade att Alfred hade varit där tidigare i veckan för att hänga upp utställningen och när dom råkade säga att ” It looks beautiful ….” blev Alfred nästan arg. Han ville absolut inte att det skulle se fint ut. Han styrde upp en skulptur, klädde av sig sina kläder och satte på dom på  ståltrådskillen och genast blev helhetsintrycket i galleriet lite mer skruttigt och skräpigt och mindre perfekt. Då blev Alfred nöjd.

Maryam, Valerie och Barbara var redo att köpa men fick höra att allt var slutsålt. Det är en fantastisk bedrift! Att sälja slut på en show i London är inte det lättaste och det betyder att han har hittat en stil som känns ny, originell, och relevant.

Så om ni ser Alberts konst i Sverige passa på och köp!

IMG_8865.JPG

av -
603
Yves Och Jag I St. Tropez 13 år sen

Ben Jones har varit en viktig person i mitt konstliv här i London. Han har en otroligt chosefri attityd till konsten. Det viktiga är att fråga rätt frågor. Det viktiga är att associera fritt och modigt. Det viktiga är att dyka rätt ner i konsten och dess kölvatten. Priser och status är inte lika viktigt.

När jag började gå på Bens Konstrundor var han anställd av Serpentine Gallery. Vi var ett gäng på kanske 20 kvinnor som träffades varje Onsdag för att besöka konstnärer och gallerier. En av anledningarna till att vi ansågs vara lite viktiga och speciella var att gruppen hette ” The Collectors Circle”. De flesta som var med här samlade på konst. När vi steg in i ett galleri så fanns det stora chanser att någon i gruppen skulle smyga fram till Galleristen på slutet och viska lite fram och tillbaka och det betydde oftast att dom initierade ett köp. Detta hände i och för sig inte speciellt ofta. Antingen var konsten alldeles för dyr för att köpa snabbt och förhastat eller så var konstnären för okänd och då vågade man inte heller köpa.

När vi en Onsdag klev in på ”TinType Contemporary” hände någonting speciellt. Det var ett litet galleri som sköttes av två äldre damer. Vi hade varit där många gånger förut. Denna gång hade dom en utställning med An Gee Chan ( född 1987 i Hong Kong). Det fanns typ 10 tavlor på väggarna. Ben drog in oss i sin värld i vanlig ordning. Det betyder att han berättar om konstnären, tekniken och tematiken. Sen  börja han associera och sätta verken i relation till andra verk och andra konstnärer.  Just dessa bilder kan man  titta på som Polaroidbilder där  vardagliga händelser, situationer och moment   ” fotograferas” med minnet och sen återskapar hon dom på duk.

An Gee Chan depicts the fleeting scenes we pass in everyday life, the dark episodes of our dreams, comic vignettes and sudden defining moments of happiness.”

IMG_8871.JPG

 

När det gäller konst  tycker jag nästan att det är mer intressant att ställa frågor än att få svar på dom. Vad fick henne att göra ansiktena tomma? Varför är atmosfären blå,  kall och kal? Undra om hon är gift eller om hon har upplevt ett trauma i samband med något bröllop?  Hennes kille kanske gjorde slut ? Det ser väldigt naivt ut , många skulle säga att det är en  : #DetSkulleJuEttBarnKunnatMåla  tavla.  Men jag blir så trött på denna tjatiga, otroligt lata gamla fras…..

Det spelar ingen jävla roll om ett barn skulle ha kunnat måla samma tavla. Det är oväsentligt. Den här tavlan har  An Gee målat och då går vi in i hennes värld.  Vi tittar in i hennes liv och försöker fundera på vad hon kände. Sen behöver vi absolut inte tycka om det vi ser.  Vi kan konstatera att det är skit och att det ser ut som en barnteckning men vi måste  väl ändå ge henne en chans, även om det bara är 2 minuter.

Asså nu snackar jag generellt , detta gäller konst och konstnärer över lag…..

Vad hände sen ? Jo som sagt, det fanns kanske 10 tavlor och vi var typ 15 personer som kom in i galleriet. Efter presentationen blev det plötsligt kaos för alla gick fram till galleristen och ville köpa. An Gee hade lyckats tala till oss alla. Vi träffade henne någonstans i våra minnen, i våra tankar och funderingar ( Hon var alltså inte där på riktigt). Tavlorna var inte speciellt dyra och  dom var inte speciellt stora ( vilket så klart spelade in i våra snabba beslut som resulterade i denna köphysteri).

Jag vet precis varför jag köpte min tavla. Det ligger en lång historia bakom det beslutet / som jag drar lite kort …..

Jag och Yves träffades på Snärkes Nation i Uppsala. Han var en Erasmus Student från Solvey Universitetet i Bryssel och jag pluggade Musikvetenskap. Om vi säger så här; jag hade två killar samtidigt just under denna tid ( en i USA och en i Uppsala) men när Yves frågade om jag var i ett förhållande svarade jag direkt NEJ, utan att tveka. Hur fasen kunde jag veta att han var den rätta? Jag tror att jag använde mig av samma verktyg ( känslor) som jag använde när jag spelade Chopin eller som jag använder när jag tittar på Konst. Jag kör på en sorts  djurisk magkänsla. Den är ofta så stark att jag struntar i att ifrågasätta den. Jag litar helt enkelt på min magkänsla eftersom den är resultatet av alla intryck  jag haft i hela mitt liv och den vill mig väl …..

Nu har Yves och jag varit i hop i 21 år och vi har 3 barn. Jag är dock totalt ointresserad av att gifta mig. Yves har accepterad detta och det är inte något som vi tänker på. Detta passar oss. Men när jag såg den här lite sorgliga bilden på dessa dussin människor som sitter där framför fotografen med en gammal blomkruka tänkte jag lite humoristiskt att tavlan får representera mitt och Yves  bröllop( det där som jag slapp)  någonstans i sagornas värld …

Följ oss

268GillaGilla
214FöljareFölj

Senaste inlägg

1316
Du som följde min blogg här på Magasinet Kvinna och undrat vart jag tog vägen, kan följa min nya blogg på topphälsa.se Vi ses...

Pin It on Pinterest