Skulle jag sluta upptäcka världen bara för att jag blivit singel?

Skulle jag sluta upptäcka världen bara för att jag blivit singel?

av -
1103

Jag älskar att resa, upptäcka världen. Vi reste alltid väldigt mycket i min familj, då mina föräldrar alltid poängterat att se och lära sig andra kulturer och språk är nyckeln till en stor personlig utveckling. Min första längre resa på egen hand utan föräldrar gjorde jag när jag var 15 år, åkte till Florida för att se hur där ser ut. Min bror bodde förvisso där, men han pluggade så mycket att jag hängde på egen hand det mesta av tiden. Detta satte någon sorts prägel på mig och mina drömmar om att det går att upptäcka världen.

Sedan dess har jag besökt många länder, städer och intressanta platser. För att nämna några;
Vita sandstränderna på Maldiverna, klappat krokodilerna i Gambia, festnätterna på franska Rivieran, promenerat på kinesiska muren i Peking,  suttit på världen bästa utsikt över Bangkok, solar och badat i Karibiens pärlor som Cayman Island, Haiti och Jamaica,  besökt USA flertalet gånger, större städer som NY, Washington & Philadelphia, Miami och firar nyår bland pyramiderna i Egypten,  Chichen Itza i Mexico (ett av världens sju under), lilleputt-ön Kap Verde varifrån en av vårt lands största fotbollspelare har sina rötter,  rest runt i flera veckor i underbara och då oexploaterade Vietnam, varit i Ukraina och spelat Uefa Cup Final, och självklart även besökt större delen av Europa flitigt.  Jag har många historier och minnen från alla mina resor och som jag kommer att dela av mig närmre vid senare tillfälle.

Dock finns det en resa som blev speciell för mig. Det var min resa till Dominikanska republiken och det var inte pga av destinationen i sig, utan av vilken anledning jag gjorde den resan och hur den berikade mig på många sätt.

Jag blev singel senast för ett par år sedan och hade dessförinnan alltid rest mycket i de relationer jag haft under åren. Både med våra vänner och som ensamt par. Plöstigt hamnade jag i en situation att jag skulle byta jobb och hade 2 veckor ledigt emellan jobben. Jag kände att jag ville komma iväg och kom på att Dominikansk Republiken kan vara ett spännande resmål. Jag hade ingen pojkvän att resa med och kollade runt bland vänner och familj om någon kunde åka med, dessvärre så hade ingen den möjligheten.

Jag hade ju rest ensam förr, men det var många år sedan och jag började fundera på att göra resan helt på egen hand. Men vänta… inte kan man väl resa själv, eller kan man det?

Jag bokade och satte mig på planet, var medveten om att Dominikanska Republiken var ett paradis fullproppat med vanligtvis nygifta turtur-duvor. Det skall tilläggas att jag var ganska olycklig på kärleksplanet just då, men känner att jag kör, jag gör det, ser hur det känns.  Jag kan ju inte sluta att resa och därmed förlora den stimulans, utvecklingen och energi jag får av mina resor.

Jag checkade in på en 5-stjärning resort där det, precis som jag trott, mestadels var nyförälskade par. Ja, det kändes lite konstigt. Jag kände mig lite uttittad, det sticker jag inte under stolen med. Men nu var jag där och jag bestämde mig för att fortsätta att utmana mig själv. Jag hade mina svenska magasin med mig, Ipod och en bok.

Dagarna gick och snart började olika personer komma fram och prata med mig, undra vad jag gjorde här själv, vart jag var i från. Dessutom var det en viss konstig känsla under måltiderna, som serverades i ett utbud av 4 restauranger, vart man än bokade bord så kom frågan: ”Table for 2 persons? ” Mitt svar var ju så klart:”No, for one” Jag fick alltid den där konstiga blicken som jag i början tolkade som: ”Gud vad det är synd om dig, är du helt själv?” eller den konstiga minen: ”hur kan hon boka bord för en person, man kan ju inte gå ut och äta själv!?”. Jag bestämde mig där och då att det var inte alls synd om mig, jag var i ett semesterparadis och njöt av min egentid, fick den tiden som alla andra säger att de aldrig får. Att reflektera över de gångna månaderna eller året. Så varje gång jag bokade bord dagarna efter jag bestämt mig, var jag väldigt stolt och sade min bordsbokning för en med ett stort leende på mina läppar. Dessutom så började paren/personerna på resorten att bjuda in mig till sina middagar, så vissa dagar åt jag middag med helt främmande personer och det var så spännande. Jag visste liksom inte vem jag skulle äta en middag med och vad det skulle kunna vara för intressanta eller ointressanta personer, typ som ett kinderägg!

Sista två dagarna bestämde jag mig för att lämna resorten som jag var lite trött på, för att faktiskt se ön på egen hand. Vad är Dominikanska Republiken för land? Vad livnär folk sig på? Hur ser det ut i det riktiga landet bakom fasaden av all lyx på resorten för oss turister?

Jag var rekommenderad att inte göra detta utav säkerhetsskäl, Domikanska Republiken är inte ett säkert land på det sättet och utanför hotellet står det vakter med stora gevär i högsta hugg. Men så är det när någon säger att jag inte bör göra något, det väcks något i mig. Precis som när jag skulle bygga mitt hus (du kommer inte klara det-kommentaren), då får jag alltid för mig att jag skall visst göra det! Jag hyrde en guide och en van som hämtade upp mig på hotellet. Min guide Domingo (som var helt underbar) var vettskrämd när vi sågs utanför hans van. Det första jag gjorde var att ta ett foto med min Iphone på både honom, hans legitimation och reg-nummer på bilen. Detta skickade jag till min vän Jenny på Whatsappen med texten om något händer mig här, så är det denna mannen ni skall leta efter. Jag vinkade adjö till Hotellchefen som stod kvar vid hotellets ingång med skräckblandad förtjusning och sa att jag är tillbaka om 2 dagar… Sedan sa jag till Domingo, ta mig till det riktiga Dominikanska Republiken, låt mig få se vad det finns där.

Vi körde vanen på skumpiga, men ändå civiliserade vägar och vi såg massa skolelever på väg till skolan. Domingo sa: ”vill du jag göra som jag gjort om du inte var med?” mitt svar var naturligtvis Jaaa! Han stannade vid vägkanten och plockade upp eleverna en efter en och till slut var bilen överfull. Vi sjöng sånger ihopa jag inte kunde ett ord av, men njöt av att se denna hjälpsamhet och respekt för varandra oavsett ålder eller kön. Detta är ett ögonblick jag aldrig glömmer av glädje och lycka, ett ögonblick av en seger att jag vågade att åka själv och få uppleva detta fantastiskt ögonblick. Resan med bil var säkert ett par kilometer lång, vanligtvis om ingen bil kommer så går barnen till skolan själva varje dag utan någon vuxen. Men kulturen säger att man stannar och hjälper till om man kan. När jag skriver detta ryser jag av glädje hur fint det är att de gör så mot varandra. Jag fick följa med till skolan och se hur det ser ut där också. Det var på så klart helt andra premisser än vad vi är vana vid i Skandinavien och jag skulle vilja skicka varje klagande förälder eller elev i Sverige som inte tycker svenska skolan är bra nog eller att skolmaten smakar mindre bra en dag då det serveras blodkorv eller ärtsoppa.

Dessa två dagarna blev magiska med stopp hos en familj där jag fick lära mig att tillverka cigarretter av deras torkade egenproducerade tobak, hur de tillverkar choklad av deras kakaoaplantor i trädgården och hur kaffe faktiskt produceras från riktiga kaffebönan till den varma kopp kaffe vi dricker dagligen runt om i världen. Jag övernattade hos familjen, lagade mat med dem och såg hur de bor och lever dessa 2 dagarna. Det var helt fantastiskt och gästvänligheten var så stor!

Den här resan var ett orosmoment för mig från början, men jag gjorde det jag kände för och provade att resa på egen hand och jag blev så positiv överraskad vad livet kan ge och hur mycket man inte vet om vad som kan vänta runt hörnet!

 

Natalia Folbrycht
Svensk-polska, bosatt i underbara Prag. Jag drivs av utmaningar & galna upptåg. Händer det inget, så ser jag till att det gör det! Före detta Elitfotbollspelare som alltid haft ett intresse för att göra affärer & upptäcka världen!

Liknande artiklar

1657

1408

annons:

Inga kommentarer

Lämna en kommentar