Att ljuga för sin fru är ok ibland…

Att ljuga för sin fru är ok ibland…

av -
713
Modern Art Oxford / VIP vernisage_ Debora Delmar

 Det var VIP Middag och Vernisage på Modern Art Oxford i veckan. Jag har övertalat Flavia min London bästis att bli ” Patron” ( Finansiell Främjare) av MAO vilket gynnar Konstmuseet såklart men främst gynnar det mig som nu har någon att gå med på deras evenemang. Vi åkte bil dit på onsdag kväll och lämnade männen hemma. Det var förhandsvisning av Debora Delmars utställning och press var inbjuden tillsammans med konstnärer, kuratorer, främjare och vänner. Paul Hobson direktör för MAO och nära vän till mig, hade satt mig vid ett bord fullt med konstnärer. Framför mig hade jag konstintendenten för en av de två utställningarna och bredvid mig satt William Hunt. 

När jag träffar någon för första gången brukar jag bli helt besatt och köra tiotusen frågor. Efteråt tycker jag nästan synd om offret som kanske ville prata med någon annan under kvällen. Intendenten framför mig var illa ute ett tag då jag hade honom i mina klor men av en slump frågade killen bredvid mig om jag ville ha vin och då bröts förtrollningen och plötsligt var allt mitt fokus på William som påminde mig om Birk från Astrid Lindgrens, Ronja Rövardotter. Fräknar över hela ansiktet,  rött krulligt hår och pigga  ögon.

När jag fick höra att hans galleri var  Ibid blev jag exalterad för jag kände till det och minns att en av direktörerna är en svensk kille som heter Magnus. William hade ett verk utställt på : ”Test Run- Performance in Public” som visas samtidigt som Debora D. William började förklara sina verk och jag kom plötsligt ihåg att jag hade sett hans utställning för 4 år sen på just Ibid.  Han blev lika glad som jag blev förvånad över att jag mindes.

Det var ett verk (film-Perfomance) där han går ut långt ut i havet då det är ebb, på en stege och sjunger en låt som han har skrivit själv. Vattnet stiger och han musicerar med sin gitarr. Han tänder eld på sig själv och står där ute på havet som en brinnande fackla men fortfarande sjungandes.

Det jag kommer ihåg väldigt väl är en film som fick mig att faktiskt börja gråta ( det säger eg ingenting eftersom jag gråter när jag ser en Italiensk Barilla reklam). Den här filmen var intim och blottade William och hans fru medan dom grälade. Det började med att hon tyckte att hans konstutövande var lite för farligt och att han riskerade  livet  och hon menade att det kanske inte var värt det. Dom hade barn ihop och hon tyckte det var själviskt att ”leka med elden”  utan tanke på familjen. Först var det en stilla vädjan och lugn diskussion och William insisterade och höll fast vid att detta var allvar. För honom var konsten lika viktig som livet och familjen.  En konstnär ska inte tvingas välja.  Det eskalerade till gråt och desperation och det var hjärtskärande att bevittna denna kamp som till slut  såg ut att endast ha förlorare kvar.

Nu satt jag här med William,  5 år senare. Det visade sig att han fortsatte med sin galna konst.  Han är fortfarande gift och dom bor i Dusseldorf med sina  två barn. Jag frågade hur dom  hade löst det gamla problemet från filmen. Han skrattade och berättade att när han skulle göra sitt senaste verk ljög han och sa till sin fru att han bara skulle till London för att tömma den gamla lägenheten medan han i själva verket spelade in ännu en livsfarlig film. Det fanns inget annat sätt. Jag frågade vad den senaste performance / filmen handlade om och han berättade:

” Jag sitter i en bil och medan jag kör sjunger jag en egen komponerad låt.  Kameror är uppsatta  runt i hela bilen och bakom mig har jag stora ballongliknande  behållare med vit färg. Sen kör jag rakt mot en vägg medan jag fortsätter sjunga samtidigt som färgen exploderar i bilen och jag blir ett med denna planerat oplanerade, farliga smäll. Mitt ansikte ser jätte förvånat ut under själva kraschen!”

När han sa det där sista började vi skratta så tårarna sprutade och han väste fram: ” Art is all about risking your life” .

Martina Domonkos-Klemmer
När man har bott i många länder och lärt sig lika många språk, när man har kompisar utspridda över världen, mamma och pappa i Småland, en bror i Stockholm och en syrra i Paris , då kan livet lätt bli lite splittrat . Konsten blev min Kompis och min räddning i detta kaos. Jag använder den som Karlssons Klister för att få ihop alla bitarna. Det kanske blir mitt livs mästerverk ? Skriver från Londons Notting Hill där jag bor med min Yves och våra 3 barn.

Liknande artiklar

1436

annons:

Inga kommentarer

Lämna en kommentar