Vad imponerar på mig ?

Vad imponerar på mig ?

av -
729
Old Boys Club med Mark Wallinger


Ibland händer det att jag ser mig själv i en reflektion och min haka hänger och munnen är vidöppen. Det är ingen vidare look och det brukar inträffa när jag möter någon som slår mig med häpnad. Om jag kommer på mig själv i tid brukar jag analysera situationen. Ofta handlar det om att personen ifråga är:

1. Kunnig ( duktig)  som fan

2. Rolig som fan

3. Modig som fan

4. Obryende som fan

Ja, duktig och kunnig är väl alltid imponerande. Att vara roligt är svinviktigt, som salt och peppar i maten. Modig är den som vågar kämpa, vågar hitta nya vägar, och vågar hoppa in i en värld som är främmande.

”Obryende” Ja vad är det? Jag och  min bästis Fina pratade bara i negationer under gymnasietiden. Vet inte om vi kanske rent av uppfann det speciella språkbruk som uppstår när man lägger bokstaven O framför ord för att göra om  det till superlativ. O-Snygg är någon som är supersnygg. O-smart är någon som är supersmart. O-rolig är dock inte, som man skulle kunna tro, någon som är orolig utan en person som är jävligt rolig.

”Obryende” var det högsta betyg man kunde få av mig och Fina.  Det var balla människor som gick omkring och inte brydde sig. Jag märker här att negationsregeln i just detta uttryck är typ undantaget som bekräftar regeln. Bokstaven O negerar här,  och man bryr sig inte  superlativt utan tvärtom, inte alls!

Varför var vi så imponerade av folk som var obryende? Jag tror det var mer en känsla. Man kunde se i ett ansikte om någon var obryende; det var en blandning av självgodhet, övertygelse och minen av någon som bär på en hemlighet.

Jag  har nu förstått att Obryende människor inte alltid har det så lätt  här i livet.

Jag strävar efter att vara lite obryende. Att inte bry mig om vad andra tycker när jag tror på mig själv. Att våga stå när andra sitter, om jag känner att det är rätt. Att prata när alla är tysta för jag har något att säga.

Häromveckan var jag otroligt obryende,  mig helt ovetandes…..

Jag hade varit och lyssnat på den Franska konstnärinnan ” Old Mans Club”  som blev intervjuad av en Engelsk kille som var lite rolig och pratade med en konstig dialekt. Detta var hemma hos min vän Sarah och efteråt när alla hade gått hem bjöd hon mig att stanna kvar på middag. Vi var ett gäng på 8 pers.

Jag fick intervjukillen som hette Mark till bordet. Vi hade skitkul hela kvällen och drog gamla anekdoter. Av någon anledning kom jag in på temat: lagliga sexarbetare i Amsterdam som hjälper handikappade att ha sex?! På min mobil spelade jag in när Mark visslade som ”småfåglar gör om våren” och sen skrattade vi rått för det sög. (Kan ses på mitt Instagram / Wannabemartina )

På väg hem kom det sig att jag och Mark skulle åt samma håll. Jag pratade på och frågade vad han skulle göra i helgen och han berättade att han hade varit ute 10 kvällar i rad, så han skulle bara sova.  Det hade ju jag med !! Jag sa att jag började tråka ut mig själv av allt mitt prat och undrade om han hade någon strategi när han gick på mingelparty. Innan han hann svara sa jag, att jag minsann hade olika svar i olika situationer. Om en frågan ställs av en person som inte bryr sig ett skit då väljer jag att svara ” skitsvaret” som består av oengagerade, artiga fraser. Om jag ser en strimma av genuint intresse då bemödar jag mig med ärlighet och får ofta ärlighet tillbaka.

” Thats exactly how I operate !” höll Mark med.

Vi skildes åt med kindpussar och han sa att han tyckte jag var rolig och jag satte mig på bussen med ett leende. Det är alltid lika härligt att få en komplimang. Tog upp mobilen för att Googla ”Mark Wallinger” och hoppsan, det visade det sig att han är en av Englands främsta konstnärer!!!  Han har till och med fått Turner Priset som är  som Nobel Priset fast i Konst. Han har ställt ut sitt verk på fjärde plinten på Trafalgar Square vilket också är få förunnat.

Jag är dålig på namn och hade av någon anledning missat hur pass stor han var. Hade någon sagt till mig att han är en känd konstnär hade jag nog omedvetet varit mer försynt och artig och kanske lite imponerad.

Nu var jag istället OBRYENDE.

Hurra!

Martina Domonkos-Klemmer
När man har bott i många länder och lärt sig lika många språk, när man har kompisar utspridda över världen, mamma och pappa i Småland, en bror i Stockholm och en syrra i Paris , då kan livet lätt bli lite splittrat . Konsten blev min Kompis och min räddning i detta kaos. Jag använder den som Karlssons Klister för att få ihop alla bitarna. Det kanske blir mitt livs mästerverk ? Skriver från Londons Notting Hill där jag bor med min Yves och våra 3 barn.

Liknande artiklar

annons:

Inga kommentarer

Lämna en kommentar