Östeuropa i min själ …

Östeuropa i min själ …

av -
516

Min Far är Ungrare och jag växte delvis upp i det  som nu kallas Forna Yugoslavien. Det finns mycket att säga om det landet men för mig påminner det om en djup, problematisk lycka. Jag började skolan där som Titos pionjär och har  fortfarande den lilla blåa kjolen,  vita lilla blusen och den röda scarfen som vi hade på oss på högtidsdagar. Jag började spela piano och blev skolans stjärna men främst av allt;  jag lärde mig att umgås. Det var rena vilda västern på gården framför huset och det gällde att lära sig spelreglerna annars fick man en smäll på käften. Tufft men rättvist! Jag sprang omkring och pratade Ungerska i klassen ( ungrarna var och är fortfarande en minoritet) och Serbiska på skolgården och Svenska med mamma. Det var ett jävligt levande liv då varje händelse var en konsekvens av det föregående och en indikation på det nästkommande. Allt satt ihop och allt var viktigt. Sättet på vilket jag sa ”Hej” till Natasa i liften kunde i mitt livs schackspel vara livsavgörande.

Jag skriver detta för vi sitter på ett tåg på väg till Prague och jag får gamla vibbar av lukterna och husen och allt det där östeuropeiska och så blir jag lite nostalgisk och gråtig …..

Martina Domonkos-Klemmer
När man har bott i många länder och lärt sig lika många språk, när man har kompisar utspridda över världen, mamma och pappa i Småland, en bror i Stockholm och en syrra i Paris , då kan livet lätt bli lite splittrat . Konsten blev min Kompis och min räddning i detta kaos. Jag använder den som Karlssons Klister för att få ihop alla bitarna. Det kanske blir mitt livs mästerverk ? Skriver från Londons Notting Hill där jag bor med min Yves och våra 3 barn.

Liknande artiklar

annons:

Inga kommentarer

Lämna en kommentar