Måste man slå sig fram för att komma någonstans?

Den frågan har haft fritt spel i mitt huvud under lång tid nu. Jag är en så kallad ”mångsysslare” för att jag under större delen av mitt liv alltid gjort olika saker och aldrig riktigt hittat min plats. När jag träffade Alexander (min man) för sju år sedan var jag på väg att läsa färdigt gymnasiet på Kaggeholms Folkhögskola, ännu ett kapitel i mitt unga liv. Jag hade redan hunnit med att avverka sex månader på samhällslinjen, avhopp, jobb som danslärare och sedan en sväng på barn&fritidslinjen innan jag bestämde mig för att lämna lilla Vaggeryd där jag studerade för Stockholm & läsa färdigt mina betyg på allmän linje. Riktigt så blev det inte. Jag saknar fortfarande betyg i matematiken, och hur det kommer sig är en annan historia.

 

”Jag kunde inte längre bara flytta vidare, det var nytt men jobbigt, inte nytt och spännande

 

Hur som haver, när jag och Alex kilat stadigt ett tag började jag känna mig rotlös och rastlös. Känslor som varit ständigt återkommande men som stillades så fort jag hoppat på något nytt. Nu fanns det någon jag behövde ta hänsyn till och jag kunde inte längre bara flytta vidare till nästa ställe när lusten infann sig. Det var nytt men jobbigt, inte nytt och spännande.

I denna känslostorm infann sig också känslan av att inte duga, räcka till eller vara bra på något. Jag hade egentligen aldrig riktigt slutfört något och Alex var ifrån en företagarfamilj där fast jobb, pengar och trygghet är något man håller kärt. Under något år jobbade jag som danslärare med någorlunda fast inkomst, sedan fick jag jobb på ett gym i Jönköping och vi flyttade tillsammans till en lägenhet i stan. Efter 1 år på gymet sa jag upp mig och började läsa bibellinje, också den pågick i 1 år. Jag är som person inte bunden till en plats. Jag tycker om att ha något att kalla hemma men jag har inga problem med att hemmet är mobilt.

När jag återgår till frågan: Måste man slå sig fram för att komma någonstans? kan jag med min erfarenhet ifrån olika linjer och yrken där jag visat framåtanda, glädje, servicekänsla och kunnat klättra uppåt kommit fram till en sak. Mod är det viktigaste att ha när man vill ta sig någonstans. Att våga är helt klart nyckeln. Att utsätta sig för saker som är skrämmande, som får det att vända sig i magen av nervositet eller får en att förlora sömnen om natten.

 

”Utan mod, utan att våga misslyckas kommer man inte långt”

 

Ibland hjälper det inte hur länge du studerat, hur mycket pengar du har att köpa dig in med, hur bra du ser ut eller hur vältalig du är. Utan mod, utan att våga misslyckas kommer man inte långt. Att våga ta för sig, att våga tala för sig kommer att ge dig kontakter, möten med människor som leder till andra möten och som kan leda till otroliga saker!

Jag kommer att fortsätta utsätta mig för obekväma situationer för att bygga upp mitt mod under hela livet och jag tror att det kommer att ta mig betydligt längre än om jag slår mig fram. 

 

Evelina Palmér är en person med många sidor som skriver om sig själv i tredje person och tror att hon kommer gå långt en dag, gärna i ett par högklackade louboutin. Hon har gått tre linjer i gymnasiet, bott i Stockholm, Malmö och Brixton och uttrycker mer än gärna tankar, onödigheter, kärlek, uppskattning och allt möjligt annat i skrift. 

 

Liknande artiklar

annons:

Inga kommentarer

Lämna en kommentar