Tavlan eller Konstnären ?

Tavlan eller Konstnären ?

av -
579
Conrad Shawcross Adas salon

annons:


Hur viktig är konstnären ? Jag tänker på själva människan, personen, karaktären? Oftast när man köper konst träffar man inte konstnären och den enda information man har är en CV med en lista på Konstskolor och tidigare utställningar.

Jag känner en dam, Fatima,  som kommer från en lång generation av konstsamlare. Hon har ett hem som det nästan inte går att gå i för det hänger konst precis överallt. Konst är hennes passion och ofta hittar hon nya talanger som hon tror på och som hon då stödjer. Detta gör hon genom att köpa verken och hjälpa hen rent ekonomiskt. Men det viktigaste och mest  intressanta  stödet , är genom sitt goda rykte som kunnig och inflytelserik konstsamlare. Detta positiva rykte färgar av  sig på konstnären och hen får nya kunder som vill ”härma” Fatima.

För ett tag sen var vi hemma hos henne ( Konstgruppen som leds av Ben Jones) en morgon för att hon skulle visa och berätta om sin samling. Det var uppdukat med lax och små gurksmörgåsar, frukt och kaffe. Det fanns en Butler som tog kappan och en dam som hällde upp kaffet. Huset låg i Belgravia (en av Londons finare kvarter) och var enormt stort. Det tog nästan 2 timmar att gå igenom alla tavlor och skulpturer. I min smak var det nästan för mycket, jag tycker konsten ska ha lite rum att andas. Som människor i ett rum liksom.

Besöket avslutades med en frågestund och jag undrade om just den här relationen, mellan henne och konstnären,  som hon är så känd för. Och då berättade hon att det inte alltid är så lyckat att lära känna konstnären man har köpt en tavla av. Sist hon blev förälskad i  ett konstverk var det av en okänd konstnär och genast blev hon nyfiken. Hon köpte tavlan och galleristen lovade att styra upp ett möte dem emellan. Hon såg fram emot deras träff och hade redan i tanken en bild av ungefär vilken typ han kunde vara. Mötet blev en katastrof. Redan från början kände hon att kemin inte stämde. Han var otrevlig, ointresserad och otacksam.  Det som hände sen, var att när hon tittade på den nyinköpta tavlan som hon hade tyckt så mycket om såg hon ingenting av det vackra och intressanta som hon tidigare hade sett. Allt det mystiska var borta och hon kunde inte förmå sig att hänga upp den på väggen. Konstnärens karaktär hade förstört magin i verket.

Ett av de sista vi såg i torsdags under Frieze veckan var Conrad Shawcross och hans fantastiska Robot som Dansade. Det lustiga var att när jag var hos Louisa Guinness ( tidigare inlägg) och tittade på smycken och juveler visade det sig att Conrad hade haft ett samarbete med Louisa och skapat ett underbart set av armband som låg i en lång trälåda. Tjejen i Galleriet viskade till mig att ”inte nog med att han har talang så är han väldigt snygg också…..”

När vi satt i bussen på väg till denna utställning var jag väldigt nyfiken på denna  snygga och  talangfulla konstnär.  Jovars, han var  snygg men lite väl  medveten om sin egen förträfflighet  och det gillas inte riktig (dock hittas ofta detta fenomen hos just  konstnärsrasen).

Hans konstverk däremot, som tog en bra stund att förklara  var helt magiskt. Lite kort; det baserade sig på en bok om Ada Lovelace som var en a vår tids första programmerare. Baserat på denna bok  byggde han  en robot och bjöd in sina musiker vänner på middag.  Under måltiden tittade dom på roboten som dansade ( jäkligt stort matrum måste han ha haft i och med att roboten är typ 6 meter hög ). Inspirerade skrev sen Musikerna  musik till denna dans och författarna skrev texterna. Detta lades  ihop och resultatet presenterades i en musikalisk robot  dans  i en  oanvänd parkering i Soho. När man såg det lilla ljuset ( som satt fast på robotens arm) som dansade tillsammans med den gulliga ET liknande stål figuren  som om den vore mänsklig,  fick jag tårar i ögonen. Här kan man säga att konstverket hade en fin historia och ett existensberättigande som tillsammans med det vackra utförandet och den snygga konstnären i kombination blev ett vinnande koncept. Och så går det också extremt bra för Conrad!!

Problemet var bara att det var för stort för att köpa hem. Typiskt!

 

 

 

Martina Domonkos-Klemmer
När man har bott i många länder och lärt sig lika många språk, när man har kompisar utspridda över världen, mamma och pappa i Småland, en bror i Stockholm och en syrra i Paris , då kan livet lätt bli lite splittrat . Konsten blev min Kompis och min räddning i detta kaos. Jag använder den som Karlssons Klister för att få ihop alla bitarna. Det kanske blir mitt livs mästerverk ? Skriver från Londons Notting Hill där jag bor med min Yves och våra 3 barn.

Liknande artiklar

722

1128

annons:

Inga kommentarer

Lämna en kommentar