Vi är alla vandrande små folk

Vi är alla vandrande små folk

av -
641
Flavia min Brasilianska bästis i ett gammalt minne.

annons:

 

En fördel med att bli äldre är att det är lättare att sålla bort skit. I alla sammanhang.  Jag vet vem jag absolut inte orkar prata med på en fest.  Jag har lärt mig vilka diskussioner jag absolut inte orkar ge mig in i. Jag har koll på vilken bok jag inte kommer att orkar läsa, vilken film jag inte vill gå och se, vilka kläder jag aldrig skulle sätta på mig och vilket liv jag inte vill leva.

Jag har vandrat och samlat på mig erfarenheter, gjort dumheter, lärt mig, hört, sett och förstått. Jag har skapat mig en egen unik manual. Mycket av denna manual är baserat på minnen. Man luktar på en nässla och slungas tillbaka till ett gammalt sommarlov, lyssnar på en låt och känner dreglet från killen som kysste en på den där vårbalen i Uppsala, man smakar en kaka med vallmofrön och kommer att tänka på älskade farmor Bözsis Ungerska Vallmofröpasta ( Det hände mig igår när jag fikade på Royal Academy).

Min konstgrupp består av 8 personer. Julia är Tyska, Maryam är Persisk, Barbara är Holländsk, Flavia Brasiliansk, Valery från USA, Julie Fransk, Mark Engelsk och jag som är Svensk/ Ungersk.

Våra ögon  spanar från olika håll och ser helt olika saker även fast vi tittar på samma konstverk. Det gör att ett galleribesök blir så mycket rikare än om man skulle gå dit själv. Sen har vi  Ben Jones som leder oss runt i denna kaotiska djungel av känslor, minnen, tankar och funderingar.

För mig är det oerhört nyttigt att bli påmind om att min åsikt är bara en ur buketten av blomstrande åsikter. Den kinesiske konstnären Ai Wei Weis far blev satt i arbetsläger av Mao då han inte sympatiserade tillräckligt passionerat med folkets revolution. Han skrev en dikt där han indirekt kritiserade det uniforma kommunistsamhället.

I dikten kunde man läsa: ” …en trädgård med bara en sorts blomma…” . Fadern eftersträvade en trädgård med många olika slags växter och en variation med alla möjliga tankar och uttryck- istället för bara en sorts skönhet.

I torsdags besökte vi  Pace Gallery och såg  utställningen ” Panorama” av den judiska konstnärinnan Michal Rovner, född 1957 i Tel Aviv, Israel.

Alla i gruppen blev stående alldeles tysta framför det första konstverket.  Tavlan som ser ut som en målning med abstrakta strukturer i en jordig färgskala ser först inte så märkvärdig ut, tills man går närmare och ser att det är någonting som rör sig monotont på skärmen ( som tavlan visar sig vara). Är det myror? Djur på stäppen?

En efter en förstår vi att det är små, små människor som vandrar i långa rader, en efter en i all oändlighet. Dom kommer från någonstans och dom är på väg någonstans.

  Plötsligt  känner jag  hur vi står där och kämpar med att reda ut den kakafoni av tankar som stormar in i oss  från alla håll.

För mig snurrar det runt bilder från kriget i forna Jugoslavien.  Jag bodde i Italien och tittade på TV och  såg de långa rader av flyktingar som gick med barn och djur och bar på hela liv som hade packats ihop i väskor. Dom vandrade ifrån en välkänd värld till en okänd framtid. Skulle  jag plötsligt se mina kusiner i raden av  vandrande människor?

Jag tänkte på min resa.  Mitt liv från land till land, från vän till vän, decennium till decennium från att vara en flicka till att  idag kallas mamma. Jag tänkte på den vandring som min familj och min släkt har gjort. Min farmor (hon som lagade den där bästa vallmofröpastan) som gick till fabriken varje morgon för att göra tegelstenar för hand. Hur hon vandrade hem sent på kvällen för att laga mat, städa och tvätta min pappas skjorta så att den skulle vara lika bländande vit som hans leende.

Min pappas vandring ifrån en liten fattig by till att skapa sig ett fantastiskt liv med hjälp av sin penna till att  idag sitta med min vackra mamma i Grönskåra och lyssna på fåglarna medan han planterar träd.

Jag tänkte på Judarna som vandrade och försvann under andra världskriget. Jag tänkte på Nepal och folk som efter katastrofer vandrar planlöst in i dimman i jakten på ett nytt liv.

Folk har i alla tider vandrat och i Michals  tavlor går vi helt plötsligt alla tillsammans.

Ibland känns livet helt betydelselöst, värdelöst och hopplöst för att sen övergå till någonting  otroligt vackert, hoppfullt och viktigt. När man tittar på Michals tavlor är det som att hon har lyckats blanda ihop dessa två känslor till en ny. Och den är stark.

 När vi till slut öppnar munnen är det med sköra röster vi försöker formulera oss. Vi stakar oss fram och jag tror att vi alla vill försöka berätta samma sorts historier.

Egentligen spelar  det ingen roll hur gammal och klok man är,  ibland är det bara underbart att bli överraskad med någonting som inte känns bekant.

Liknande artiklar

717

1114

annons:

Inga kommentarer

Lämna en kommentar