Se Mig!

Se Mig!

av -
655
Jag I Paris

Jag har en återkommande fundering som jag jobbar på och leker med. Mitt ”Karlssons Klister” ,  Konsten.  Hur viktig är den och framförallt varför är den viktig?  Vad gör den i mitt liv?

” Diskussionerna var det väsentliga för oss. Det var en mental överlevnadsfråga, förståelsen av vem man skapade för och vilka möjligheter som fanns för att kunna försörja sig på ett konstnärligt yrke. Att värdesättas var viktigt. Att man sågs av någon eller några. Därför var denna grupp så viktig som bollplank. Ingen konstnär, det må vara målare, författare, musiker, dansare skapar för sig själv eller för skrivbordslådan. Det är en dialog man är ute efter och till det krävs ett möte.”

Min idol Gunilla Palmstierna Weiss skrev detta i sin biografi ” Minnets Spelplats”.  Hon berättar om de möten som skedde, ofta hemma hos henne på 60 talet. Middagar med författare och konstnärer där  just samtalet  (kommunikationen) var en extremt viktig del i deras skapande. Att bära på en känsla, en tanke, en ide och viljan att förmedla den till omvärlden. Att jobba på ett verk ( tavla, bok, komposition, koreografi) där man sliter som ett djur för att hitta det rätta ” språket” som man hoppas att folk kommer att förstå.

Kommunikation är en drivande kraft som tillåter tankar att mötas. Att få titta in i någon annans värld en stund är ett fantastiskt privilegium. Samtidigt  får  man en chans att ” lufta” sina egna tankar och testa hur de står sig. Man blir sedd och bekräftad och det ger en känsla av hopp och relevans. Hopp om att man inte är oväsentlig i denna stora värld utan  åtminstone relevant i den krets man rör sig. Kommunikation kan finnas i en blick, en ton, en rörelse,  en mening eller en bild.

 Jag är nödvändig för att Du ska kunna föra en dialog och Du är nödvändig för Mig alltså är Vi viktiga för varandra. Ibland uppstår kärlek i allt detta och det är en fin känsla.

Detta betyder inte att kommunikation är lätt. Absolut inte.

I helgen var jag på ett ” Samtal med konstnär Seminarium”  på Lisson Galleriet.  Jonathan Monk (som jag redan har nämnt i ett tidigare inlägg) skulle prata om sin konst.  Han började med att säga att han inte hade förberett sig alls. ” I dont really know what I am going to talk about today”. Sen  började han visa sina Instagrambilder med projector på väggen. Som när man sitter med ett fotoalbum och visar kompisar bilder från en semester. Bild för bild. Först blev jag lite irriterad. Jag hade förväntat mig att han skulle öppna en speciell dörr som var privat och bara för just oss som hade masat oss dit på lördagsmorgonen i kylan.

Efter 15 bilder började jag bli lite trött. Jag satt fortfarande och väntade på det som jag trodde han skulle prata om och lyssnade inte på det som Jonathan faktiskt sa. Långsamt slappnade jag av och tog in dom små skämten och dom hemsnickrade tankarna. Försiktigt tog jag av mig mina pretentiösa glasögon som jag hade satt på mig när jag gick hemifrån och malligt ropade till Yves: ” Jag ska gå på en konstföreläsning” . Plötsligt insåg jag att Jonathan genom att visa sina InstaBilder och berätta om var, när och varför han lagt upp dom,  satt med kaffekannan i högsta hugg och bjöd mig på sju sorters kakor i sitt jävla kök!! Mer intimt än så kunde det inte bli.

 Jag gillade hans värld till slut. Jag vill inte  köpa hans konst, men jag gillar hans tankar och funderingar för dom fick mig att tänka nya tankar. Han puffade till mig lite. Framåt. Och jag vill jättegärna framåt.

Jag bestämde mig för att få till en dialog och fråga en fråga. När jag fick mikrofonen i handen började mitt hjärta dunka och mina öron blev röda och heta och  alla mina sinnen stod på helspänn. Jag blev så jävla nervös! Det satt kanske 40 personer i salen och de flesta var lite äldre,  konstkännare och kritiker.

Jonathan samlar ju ofta på gamla saker som han använder i sin konst ( kökshanddukar, brev, kort etc) som han sen” ramar in ” på sitt personliga sätt och jag ville veta om det kom från en ”nyfiken humoristisk” eller en ”nostalgisk melankolisk” ådra.

 Jag frågade frågan på ett lite underfundigt sätt och hela rummet skrattade. Jag tror att jag typ kallade honom för ”Phsyco”!! Det låter kanske konstigt  och töntigt men jag var så glad att jag hade en fråga att ställa och att jag vågade ställa frågan. Han tittade mig i ögonen, funderade i några minuter och svarade. Tydligen tänker han på livets förgänglighet när han samlar på kökshanddukar.

Där och då såg vi varandra jag och Jonathan.  Jag såg honom. Han såg mig.

Vi var plötsligt bekräftade.

Det gjorde mig glad.

Karlsons Klister

Konst

Liknande artiklar

920

1354

annons:

Inga kommentarer

Lämna en kommentar