Onda små pojkar

Onda små pojkar

av -
736
Adolf Hitler av Annie Kevans

annons:

Helt fantastiskt att titta på folkhavet i Paris! Och helt förjävligt att tänka på de 17 personer som dött. Jag satt i Småland och tittade på CNN med mamma och pappa sista timmarna innan jag skulle tillbaka till London. Vi hade dagarna innan tittat på ”Mission Impossible ”,  alla 4 filmerna!! Min 4 åriga dotter Tinnie frågade plötsligt om vi tittade på” Mission Impossible ” igen, och hon hade rätt i den känsla hon fick när hon jämförde nyhetsbevakningen och Tom Cruise filmerna. Vi lever i en värld som liknar action rullar och jag känner per automatik en rädsla varje gång jag tänker på att vi måste flyga tillbaka till Heathrow.

CNN visade bilder på terroristbröderna och vi tittade in i deras ögon och försökte se om det fanns någonting i deras blickar som visade på det mörker och den ondska som gömde sig där inne…..

Sist mamma och pappa var och hälsade på oss i London gick vi till Saatchi galleriet. Charles Saatchi är en betydelsefull man inom konstvärlden.  Han och hans bror drev en reklambyrå för många år sedan och blev väldigt rika när den såldes. Hans dåvarande fru var konstintresserad och introducerade Charles till konstvärlden.  Han blev en storsamlare och många stora konstnärer har honom att tacka för sin framgång.  Hans metod var att gå till Konstskolornas avslutningsutställningar och köpa rubb och stubb av de elever som han tyckte var bra.  Det var oftast en  ” Win Win ” situation. Charles betalade inte mycket för dessa okända konstelevers tavlor och samtidigt  höjdes  deras status över en natt och priserna likaså. Men ibland hände det att Charles fick för sig att sälja alla tavlor på en gång av en viss konstnär och därmed dödade han dennes karriär lika fort som han hade skapat den.

Än  idag  är han ganska illa omtyckt för just detta Hubris liknande beteende  inom konstvärlden och det blev inte bättre av att han visade sig vara en manipulativ,  egotistisk,  kvinnomisshandlare . Löpsedlar på när han håller på att strypa sin numera exfru, köksgudinnan  Nigella Lawson,  på en restaurang i London spreds över hela världen.

Annie Kevans ( 1972 )  var en ung elev på Central Saint Martins konstskola när Charles Saatchi kom in på deras avslutningsutställning 2004, och köpte hennes verk. Alla 30 tavlorna på en gång.

Det var dessa  30 ganska små porträtt  som vi såg på Saatchi Galleiret, mamma, pappa och jag. Dom var upphängda runt hela rummet från vänster till höger.  I ögonhöjd tittade små pojkars blickar på oss när vi vandrade runt och deras ögon var svarta och djupa. Alla porträtten var målade med samma  varma bruna färg och utan några speciella detaljer. Det var ömma porträtt som om en mor hade gjort dom. Ett oskuldsfullt barnansikte.  Jag blev lite skör och samtidigt undrade jag vilka dessa pojkar var.  Var det en skolklass?  Det var en blandning av asiatiska och afrikanska och europeiska pojkar,  alla i ungefär samma ålder. Konstnärinnan hade kanske bara gått in i en klass  ( det finns många skolor som bara har pojkar, tex min son Noahs skola Westminster ) och bara målat av alla. Vissa pojkar var gulliga och hade vackra ögon. Vissa såg ledsna ut. Somliga såg lite busiga ut och och en del var bara små fulingar.  Plötsligt ser jag att varje tavla har en lite lapp där det står ett namn: Adolf Hitler, Slobodan Milosevic, Radovan Karadzic, Mao Zedong, Benito Mussolini, Idi Amin, Pol Pot, Josef Stalin….

Jag tittar igen. Tagen. Jag vill se om det finns någonting i dessa ögon som skvallrar om den ondska som senare visade sig karakterisera dessa pojkar….

Om man hade en tidsmaskin och fick gå tillbaka i tiden skulle man leta upp den unge Adolf och döda honom? Var Adolf en ”Adolf Hitler” redan då eller var han bara ett oskyldigt barn….

Kunde ondskan undvikas? Kan man krama och pussa bort potentiell ondska ur ett barn?

Om Kouachi bröderna hade fått en annan uppväxt, en bättre skolgång mer pussar och mer kramar, hade det blivit annorlunda då? Hade 17 liv besparats?

Martina Domonkos-Klemmer
När man har bott i många länder och lärt sig lika många språk, när man har kompisar utspridda över världen, mamma och pappa i Småland, en bror i Stockholm och en syrra i Paris , då kan livet lätt bli lite splittrat . Konsten blev min Kompis och min räddning i detta kaos. Jag använder den som Karlssons Klister för att få ihop alla bitarna. Det kanske blir mitt livs mästerverk ? Skriver från Londons Notting Hill där jag bor med min Yves och våra 3 barn.

Liknande artiklar

722

1127

annons:

Inga kommentarer

Lämna en kommentar