Kalla mig inte ”Kvinnlig Konstnär”

Kalla mig inte ”Kvinnlig Konstnär”

av -
533
Polly Morgan

Jag var ute i vimlet häromkvällen. Det var en ren slump att jag tog mig i kragen och masade mig ut i kylan men jag hade på känn att det skulle vara värt det. Min magkänsla brukar ha rätt. Som jag har nämnt tidigare har jag startat ett projekt som växer långsamt till någonting fint. Jag är just nu i Ekorrstadiet då jag är ute och samlar på konstnärer och Konstsamlare, Gallerister och Konstvetare. Mitt stall. Dorothea. London Stallet. Och denna kväll var jag på jakt efter duktiga kvinnliga konstnärer. Det blev napp.

I Washington finns ett stort museum ( det enda i sitt slag)  som är tillägnat  enbart kvinnliga konstnärer, och författare. ”National Museum of Women in the Arts”  grundades 1987. Wilhelmina Cole Holladay ville hylla de kvinnor som blev förbisedda och bortglömda. Hon och hennes man hade börjat samla på konst under 60 talet och man började redan då diskutera kvinnors ringa representation i museer och  andra konstsammanhang.  I dag har NMWA satellit kontor i 8  länder ( inte Sverige). Det är ju såklart underbart att detta initiativ finns men som Direktören, Susan Fisher Sterling ( som hade kommit från Washington enkom för detta evenemang) berättade att när hon fick jobbet för 28 år sedan trodde hon att detta unika viktiga koncept endast skulle finnas till i max 10 år och sen skulle det väl inte behövas längre….” And here we are,  almost 30 years later and we are still very much needed, unfortunately!”  Hon  läste  upp massa  deprimerande statistik ,  det enda jag kommer ihåg var: ”….in this museum only 7 % of all the artists represented are women ”

Kvällens inbjudna huvudgäster var 5 kvinnliga konstnärer som var finalister till det prestigefyllda ” Women to Watch”  där vinnaren  sen blir inbjuden att ställa ut i Washington. Temat var ” Why Nature Now?”

Lisa Le Fauvre ( Direktör på ” Sculpture Studies, Henry Moore Institute  i Yorkshire) var moderator och vi fick lyssna på en diskussion som handlade om konstnärligt uttryck och naturens betydelse i deras verk.  En av de mer intressanta frågorna var just huruvida dom ansåg sig själva vara konstnärer eller Kvinnliga Konstnärer. Dorothy Cross ( lite ärldre dam) har under hela sitt verksamma konstnärsliv alltid svarat Nej, när hon blev inbjuden till  specifikt kvinnliga sammanhang eftersom hon inte såg sig själv vara någonting annat än en konstnär rätt och slätt. Hon såg det som en förolämpning att bli särbehandlad.

Två av de yngre konstnärerna var Polly Morgan och Jodie Carey ( Jag har följt dom i många åt och gillar det dom gör skarpt) frågan dom fick var hur viktigt det är att göra och tillverka all sin konst själv. Det kanske låter konstigt men det är förvånansvärt många konstnärer som inte är i samma rum som sina verk under arbetets gång (några kända namn är Damien Hirst, Jeff Koons, Keith Tyson och Grayson Perry).

Polly är från grunden taxidermist och arbetar  nästan enbart med döda djur. Hon dödar dom inte, hon får dom skickade till sig från när och fjärran från folk som av en eller annan anledning kommer i kontakt med döda djur. Hennes senaste utställning i New York var underbart vackra skulpturer som hon har snurrat ihop av ormar. Hon har en studio med 5 enorma Frysboxar fyllda med döda djur. Själv är hon en vacker blond varelse med blå ögon och skör porslinshy, glad och skärpt och väldigt trevlig. Hon gör allt själv och mycket av resultatet kommer från själva processen. Hon var tvungen att hitta på ett nytt sätt att stoppa upp ormarna på eftersom det blev alldeles för stelt och strävt med den traditionella metoden. Hon uppfan en sorts gummi som gör att hon kan böja ormen och därmed  få till den rätta formen.

Jodie arbetar med alldagliga material som aska, kaffe, blod och damm.  Hennes konst vill berätta en historia om tid och minnen, frånvaro och skörhet i livet.  Jag minns första gången jag träffade henne och hon berättade ( med en väldigt spröd stämma…)  om sin konst som då var gjord utav damm. Hennes mamma var städerska och efter en lång dag på jobbet samlade hon ihop allt damm från dammsugaren och gav  det till sin dotter som sen gjorde sagolika konstverk utav det . Jag minns hon förklarade att det fanns skillnad på damm och damm. ” Studentdamm” var fasansfullt och inte lätt att jobba med. Medan vanligt, anonymt, ombytligt hotell damm var det bästa.

På middagen efteråt pratade jag med båda dessa unga konstnärer och vi kom överens om att det känns som att det kan vara ett kvinnligt drag att villja jobba med händerna och skapa allt själv från början till slut. Som när farmor stickade sin tröja eller mormor knypplade sin duk.  ” Jag skulle aldrig kunna stå för någonting som jag inte tillverkat själv!” sa Polly.

Det vi ser på deras utställningar är resultatet av enormt mycket arbete med saker som sket sig och blev fel sen  lagade och omgjorda och slängda i soptunnan för att börja om från början.  Svära och tappa och sätta ihop fel och blanda ihop, nästan bli galen  för att sen en dag se det färdiga verket i en solstråle på golvet och veta att ….NU är det klart och det var värt allt!

Liknande artiklar

920

1354

annons:

Inga kommentarer

Lämna en kommentar