Författarna Inlägg avMartina Domonkos-Klemmer

Martina Domonkos-Klemmer

Martina Domonkos-Klemmer
64 INLÄGG 0 KOMMENTARER
När man har bott i många länder och lärt sig lika många språk, när man har kompisar utspridda över världen, mamma och pappa i Småland, en bror i Stockholm och en syrra i Paris , då kan livet lätt bli lite splittrat . Konsten blev min Kompis och min räddning i detta kaos. Jag använder den som Karlssons Klister för att få ihop alla bitarna. Det kanske blir mitt livs mästerverk ? Skriver från Londons Notting Hill där jag bor med min Yves och våra 3 barn.

av -
735
Agnes Martin

Första gången jag såg en tavla av Agnes Martin fick jag gå närmare för att se vad det var jag tittade på. Svaga, ömtåliga linjer i ljust, ljust rosa och blått och gult. Vagt och skiftande. Dallrande och upprepande. Dessa linjer hade bestämt sig för att finnas till. Envist återkom dom och retade gallfeber på mig. Det provocerade mig att det såg så enkelt ut. Någonstans vill jag att en konstnär ska göra något som jag själv inte kan göra. En konstnär ska vara modig och kanske galen, gränslös och helst skicklig.

  Ju mer jag såg hennes verk desto mer började jag tycka om hennes fina ”trasmattor”, ”tapeter”, ”köksdukar”, ”klänningar” . Hennes tavlor påminde mig om trygghet  och lugn. Hennes horisontella och vertikala trådar tog mig till ett  ställe som var snällt och ljust där det luktade lavendel. Allt var rent och oskyldigt och enkelt.

Det visade sig att Agnes liv var allt annat än enkelt.

Agnes föddes i Saskatchewan, Canada 1912. Hon flyttade till USA på 30-talet och gick på konstskola. Hennes tavlor var till en början figurativa men hon verkade inte nöjd. Hon såg konstnären Mark Rothkos tavlor, han målade med stora  mörka färgblock som hummade och  brummade i sin enkelhet, utan figurativa element, och hon sa : ”He reached zero so that nothing could stand in the way of truth”. Det var den enkla sanningen som  Agnes var ute efter och plötsligt kände hon sig befriad. Hennes konst letade efter en stämning och efter en kärna av det lugn som vi alla bär djupt inom oss.

Hon började intressera sig för Taoism och Zen Buddism och den spirituella världen gav henne nog det lugn som hon var i stort behov av eftersom det visade sig att hon led av Schizofreni, hade psykoser och hörde röster. Agnes hade även insett att hon var homosexuell. Hon bodde i New Mexico i hela sitt liv. Hon vände hela världen ryggen och levde mer eller mindre i ensamhet. Hon läste inte en tidning på 50 år och hade ingen TV.

 Det var alltså inte en lugn, mild dam som satt i en solig studio och målade pastellrutiga konstverk. Det var en mentalsjuk, spirituell, intelligent,  lesbisk kvinna som försökte få bukt med kaoset genom att finna tystnaden i sina tavlor.

Hon hade en vän som kom på besök en dag och hade med sig sitt barnbarn. Den lilla flickan hittade en ros och kom fram till Agnes och gav henne blomman ” Visst är den vacker ” utbrast det lilla barnet. Agnes tog rosen och gömde den bakom ryggen och frågade flickan; ” Är den fortfarande vacker?”

When I think of art I think of beauty. Beauty is the mystery of life. It is not int the eye it is in the mind”

Nu älskar jag Agnes Martin. Hon valde att vara ärlig mot sig själv. Hon valde ett  liv som passade henne, så gott det gick och så gott hon kunde. Okonventionellt och modigt! Hon stod på sig och struntade  högaktningsfullt i vad folk tyckte.

Idag  tillhör hon  en av världens dyraste kvinnliga konstnärer. Jag hoppas att hon sitter och tittar ner från sina randiga moln och  inser hur otroligt  uppskattad hon är. Jag var på hennes fantastiska retrospektiv utställning på Tate Modern i tisdags och den pågår just nu i London.

Apropå modig, så har mina vänner Annika Jankell och Samantha Coard en underbar  Podcast som man kan lyssna på (Expressen) och i sommar är dom ute i landet för att hitta ” Sveriges Modigaste Kvinna”. Man får skriva in till Jankellcoard@gmail.com och nominera någon som man tycker har gjort någonting modigt. Mod är precis som dom säger i Nyhetsmorgon, när man gör något som man är rädd för eller något som är svårt. Man struntar i den lilla musen som darrar inombords och låter istället den stora, självklara elefanten ta det  första steget och sen följer dom andra 3 benen bara med. Medan ni nominerar era väninnor, systrar och mammor till detta viktiga initiativ av Jankell&Coard så ska jag lyfta fram modiga fantastiska kvinnor från konstvärlden.

För mer bilder besök mitt Instagram där jag heter WANNABEMARTINA

 

av -
605
Tinnie Klemmer Domonkos

Jag tror inte att min dotter Tinnie går omkring och funderar på varför hon lever och vad som är meningen med livet. Men en dag kommer hon kanske att undra. Tinnie har för närvarande fullt upp med att leva själva livet.  Var dag är en liten lektion i hur man gör.

Min äldsta dotter Lana brukar sätta sig vid pianot och hitta på låtar med sina kompisar och i går bad hon Tinnie improvisera fram en melodi och text till pianokomp.  Det går inte att förklara hur otroligt roligt det blev. Tinnie har säkert snappat upp ett å annat u sitt lilla liv med äldre syskon, TV , Internet,  vuxensnack, Radio, folk på bussen och barn i parken. Detta är hennes engelska tragiska poplåt:

School of Life

”When I see you in the forest, I don’t care what I see there.

   I just simply run away from you.

  Why would you run away from the school of Life.  

 I was chasing you the whole day in school and the teacher was so angry.

Don’t do that to me anymore.     I don’t care I don’t wanna be your friend.  

   Just get away from me and never come back.     I don’t want you to be my friend.

    You are just a fool for me.    

I thought you would be listening to me and being in my heart but you simply ran away from me.  

 I don’t care about you. ”

Tinnie Klemmer Domonkos -5 År

 Observera frasen ; ” Why would you run away from the school of life? ”

Ja Tinnie,  varför skulle jag vilja springa iväg från livets skola??

Ibland vill jag vara som en ovetande Tinnie som inte har tid att tänka existensiella tankar. Ibland får jag ångest då livet tränger på och pockar på min uppmärksamhet. Ofta känns det lättare att bära denna börda när man läser om andra som simmar i samma sörja. Om man tar del av en galen konstnärs kamp mot livets förgänglighet då kan det bli så pass intressant att man  i all sin iver glömmer bort sin egen ångest.

Francis Alys ( född i Antwerp, Belgien 1959) är en galen konstnär som krafsar och puffar på ideer och förlegade strukturer för att hitta någonting nytt. Han är intresserad av arkitektur, att gå, urbana sociala landskap och friktionen mellan politik och poesi.

Hans konst är ofta ”Performance” baserat dvs han utför någonting som han har tänkt ut. I ett av sina konstverk drar han runt en liten ”magnet leksakshund” på gatorna i Mexico City  och symboliskt fastnar skräp på vovven och den blir tyngre och tyngre. Som staden Mexico som är tyngd av sociala, politiska problem och känd för sin blodiga drogkartell.

I ett annat konstverk som han kallar ” Paradox of Praxis” eller  ” Sometimes making something leads to nothing” puffar konstnären Francis ett stort isblock framför sig  på gatorna i Mexico City. Hela denna nio timmars Sisyphus föreställning i soliga Mexico avslutas med att Francis efter allt sitt slit står på gatan med en liten våt fläck, kvarlevorna av ett isblock, som till slut försvinner i hettan.

Albert Camus skrev  ” Myten om Sisyphus” där han tar upp filosofin om detta vårt mänskliga, fruktlösa letande efter mening, enighet och klarhet. Men han valde att se myten från en annan vinkel. Sisyphus är olyckligt straffad för hubris. Straffet är att rulla upp en stenbumling upp för ett berg för att sen börja om från början när stenen rullat ner. Camus tycker i stället att vi ska föreställa oss Sisyphus som en nöjd och glad man. Själva kampen är tillräckligt för att fylla hans hjärta.

Att harva på och kämpa är det som fyller vårt hål i hjärtat. Eller?

Ibland hinner vi  se en skruttig vattenpöl  innan den försvinner och det kanske känns lite deppigt efter mycket slit, med kom då ihåg Tinnies sång:

”Why would you run away from the school of life? ”

av -
865
Wangechi Mutu

Det sköna med konst är att när orden inte finns och orken sinat då kan man bara titta. Titta tyst. Det är helt legitimt att bara låta ögonen göra jobbet och sen kan hjärnan eventuellt ta över. Ibland kommer det fram någonting som ger det hela en mening. Ibland inte.

Dansaekhwa
Dansaekhwa
Venice Biennale
Venice Biennale

av -
1299
Jag, framför Lars Lerins tavla på Selma Lagerlöfs vackra Mårbacka

Jag hade precis kommit hem från Sverige efter en vecka till brädden fylld av konstupplevelser och möten med gamla och nya vänner. Jag hade haft så roligt att jag bara föll ihop helt utmattad i en liten hög hemma i köket. . Hade ingen ork att börja bena ut allt jag hade varit med om,  allt  jag sett och hört.

Känslan var lite den där att: ” jag måste äta upp en hel elefant” och jag vet att det enda sättet är att börja med  ena örat och sen systematiskt jobba mig igenom bit för bit.

Frustrerad beslutade jag mig för att jogga i Kensington Gardens. Jag satte på mig hörlurarna med ”Alex och Sigges” senaste podcast ( Måsarna)  och plötsligt hör jag Sigge komma in på ämnet konst. Jag spetsar öronen. Han berättar om Jeff Koons och utställningen  på Moderna Museet och  Koons tidiga verk med ex frun Cicciolina ( Så pass porriga att de visades i separata barnförbjudna rum på Tate Modern, när jag var där med Lana för många år sen) och spelar upp en exalterad konsthistoriker som gick igång på det storslagna i Koons polerade konst värt många millioner.  Sigge undrade om det är svårare att vara konstnär idag än på 80 och 90 talet ?

Och han fortsatte  att undra tillsammans med Alex:

” När var det sist du såg ett konstverk som skakade om dig?”

” Hur gör man konst i en post-post modernistisk tid? ”

” Allt är konst idag, vad ska konsten göra om till och med vardagen har blivit konst?”

” Är konsten död ? ” undrar Alex

” Vem är Jeff Koons motsvarighet idag? ”

” Vilken konst är det som ställer frågor om vår tid?”

” Var är konsten som provocerar och ställer oväntade frågor och får oss att fundera på vilka vi är?”

Nu tror ni kanske att jag ska hoppa på  den där hyllade Sigge och ifrågasätta och kritisera, tillrättavisa eller korrigera det han sa. Men icke.

Jag applåderar!!!

Äntligen pratar någon om konst i en Podcast! Äntligen lyfter någon fram konsten som ett roligt och intressant ämne, lite sådär bland mycket annat. / Visst,  jag vet att det finns konst på andra ställen men nu pratar jag om det här/

Det verkar väldigt populärt att laga mat och skriva kokböcker och springa och ge ut träningsböcker och inspirera om mode och älska husdjur och läsa deckare. Och det är ju fantastiskt!!

Men jag är helt övertygad om att det även finns plats för konst i nyhetssofforna. Men inte bara lite och ibland  som när underbara Louise  Bourgeois kommer på besök eller när Billgren byter namn. Kanske kan konsten få en större plats och återkomma med jämna mellanrum så att det blir en vana.  Konsten kan väl få bli någonting naturligt i våra liv, precis som mat och träning och hundar och böcker.

Konsten är inte bara svårbegripliga tavlor i de fina salongerna för folk som har utbildning och pengar. Konst är inte någonting man tar fram när det finns tid över. Inte heller är det någonting som bara utövas av excentriska djupsinniga personer. Konst är fingerfärg, graffiti, historia, levnadsöden, intressanta frågeställningar, idiotiska påhitt, makt, humor, sex, billigt, dyrt, tabu, pengar, plagiat, originalitet, gränslöst, kärlek,  hat, destruktivt och vackert. Det är  som livet självt, och det måste väl ändå vara intressant nog för oss ?!

Nu sitter jag här i London och äter elefant med en väldigt liten mun, och avundas Sigge med sin stora käft som har en halv million lyssnare.  Och jag vill tacka Sigge för att han pratade om konst i sin populära podd. 

Lite kort ville jag bara berätta att det finns massor av konst där ute som ställer frågor om vår samtid och som provocerar och får oss att fundera på vem vi är.  Att lyfta fram dessa är precis det jag försöker göra här på bloggen. Och det måste inte alltid vara explosiva Linde tårtor för att vi ska prata om konst,  det finns tysta intelligenta verk som är minst lika viktiga men det krävs röster som pratar om dom och en publik som är villig att lyssna.

Ps.

Här är några som jag besökte på min resa i Värmland  ( EN fantastisk resa anordnad av tidningen VI,  med Underbara Sofia Vadensjö Karen i spetsen. Sist jag såg Sofia var på Carolina Rediviva i Uppsala för 20 år sen när vi var studenter. ) / alla kloka, modiga, starka, egensinniga och alla med sin unika historia :

Fantastiska  Selma Lagerföf

Alma Löv Museum där Marc och Karin Broos och Dotter Stella och Sara gör ett fantastiskt jobb för konsten

Karin Broos hennes konst:  så direkt, vacker,  vardagligt banal men som slår till i mellangärdet när du minst anar det.

Lars Lerin jag besökte hans Museum Sandgrund och fick höra hans mjuka röst när han svarade på min fråga som jag vågade ställa…

Lars Lerin i Sandgrund
Lars Lerin i Sandgrund
Karin Broos i Sitt fantastiska hem
Karin Broos i Sitt fantastiska hem
Favorit Tavla av Karin Broos
Favorit Tavla av Karin Broos

av -
1731
Mx Justin Vivian Bond

Vi kan väl låtsas att jag har en kamera i pannan…

 Jag står framför ett galleri som heter ” VITRINE”  i South London och tittar på en röd matta som ger en känsla av glamour. Den röda mattan är inaktuell och är helt fel placerad då den ligger i skyltfönstret. Den var inte utrullad för mig.

Jag stiger in i galleriet som är  svagt upplyst. Jag reagerar då jag tänker på att vanligtvis brukar gallerier ha stark belysning så man kan se konsten ordentligt.  Väggen är tapetserad med en ovanlig tapet och jag upptäcker att det är ett vackert ansikte med röda läppar som återkommer på hela väggen.  Det känns som att jag har kommit hem till någon.  Denna känsla förstärks då jag ser ett litet skåp med ett foto och en liten prydnadssak och fyra böcker med samma titel ” My Model / MySelf” som även är titeln på utställningen. På en vägg ser jag ett foto på en vacker kvinna, en fotomodell. Bredvid rullar en video där två kvinnor som först verkar samma person rör sig på samma sätt.  Dom ser båda ut som fotomodellen på fotot och liknar  även  kvinnan på tapeten.

Jag tycker väl vad jag tycker just där och då. Lite förvirrad och förhoppningsfull och aningen skeptisk. Inte så väldigt imponerad. Hittar inte den röda tråden förutom att det handlar om någon som är intresserad (besatt?) av denna blonda kvinna.

Gallerisen börjar berätta om utställningen och säger att personen på tapeten är konstnären själv. Och jag utgår ifrån att det är en hon. Där, precis Där har jag bestämt mig. Jag låter min lata magkänsla ta över. Hjärnan hade redan stängt av. Den fick liksom ingenting att göra.

Galleristen berättar att konstnären är egentligen performance konstnär och hade varit där vid öppningen och gjort en spektakulär entre på den röda mattan. Detta ” Performance Verk” kan man faktiskt köpa men förutom att du då får den röda mattan och väggen runtomkring måste du köpa en flygbiljett i första klass och betala ett femstjärnigt hotel till konstnären då verket bara existerar om konstnären själv är där.

Konstnären har målat ansiktena på tapeten och man kan köpa den lilla tavlan med porträttet och även köpa rullen med tapeten.

Vidare bekräftade  den unge galleristen att konstnären faktiskt hyser en besatthet av fotomodellen Karen Graham (Estee Lauders ansikte utåt under hela 70 talet) och på filmen försöker konstnären härma Karen eller kanske vara Karen.

Jag är fortfarande inte exalterad då jag tycker att det hela handlar om  kvinnan , smink, skönhet, utseende och glamour, precis det jag som kvinna och feminist försöker ha som en bisats.  Att ifrågasätta och belysa vår besatthet med det ytliga  är inte vidare originellt.

Men där  säger galleristen plötsligt att Justin Vivian Bond är född som man. I en håla någonstans i USA. Och hela hens liv har varit en kamp att bli accepterad.  Hen vill bli kallad MX Bond ( alltså inte Mrs eller Mr) och har med hjälp av den externa bild av Karen försökt identifiera sig och  hitta en intern bild av sig själv där hen har kunnat  leva i ett sorts privat universum av värdighet.

Och där vänder jag kappan. Plötsligt måste jag gå ut ur galleriet och komma in igen. Jag börjar om från början. Tänker på att denna utställning som är hens första stora internationella utställning är ett resultat av en mångårig kamp för att bli förstådd.

Att vända kappan efter vinden betyder inte att man måste ändra sig och plötsligt  älska och hålla med. Det betyder att hjärnan vaknar och har någonting att göra, någonting att förstå sig på och förhålla sig till. Det är plötsligt spännande att leva.

Hon, han, hen. Könsdebatten. Det pratas mycket om den, och det är bra och det är viktigt.  I konsten finns ett  alternativ till debatten som förs i media och politiska rum. Oftast är det konstnärliga alternativet mycket roligare.

av -
730
Flavia min Brasilianska bästis i ett gammalt minne.

 

En fördel med att bli äldre är att det är lättare att sålla bort skit. I alla sammanhang.  Jag vet vem jag absolut inte orkar prata med på en fest.  Jag har lärt mig vilka diskussioner jag absolut inte orkar ge mig in i. Jag har koll på vilken bok jag inte kommer att orkar läsa, vilken film jag inte vill gå och se, vilka kläder jag aldrig skulle sätta på mig och vilket liv jag inte vill leva.

Jag har vandrat och samlat på mig erfarenheter, gjort dumheter, lärt mig, hört, sett och förstått. Jag har skapat mig en egen unik manual. Mycket av denna manual är baserat på minnen. Man luktar på en nässla och slungas tillbaka till ett gammalt sommarlov, lyssnar på en låt och känner dreglet från killen som kysste en på den där vårbalen i Uppsala, man smakar en kaka med vallmofrön och kommer att tänka på älskade farmor Bözsis Ungerska Vallmofröpasta ( Det hände mig igår när jag fikade på Royal Academy).

Min konstgrupp består av 8 personer. Julia är Tyska, Maryam är Persisk, Barbara är Holländsk, Flavia Brasiliansk, Valery från USA, Julie Fransk, Mark Engelsk och jag som är Svensk/ Ungersk.

Våra ögon  spanar från olika håll och ser helt olika saker även fast vi tittar på samma konstverk. Det gör att ett galleribesök blir så mycket rikare än om man skulle gå dit själv. Sen har vi  Ben Jones som leder oss runt i denna kaotiska djungel av känslor, minnen, tankar och funderingar.

För mig är det oerhört nyttigt att bli påmind om att min åsikt är bara en ur buketten av blomstrande åsikter. Den kinesiske konstnären Ai Wei Weis far blev satt i arbetsläger av Mao då han inte sympatiserade tillräckligt passionerat med folkets revolution. Han skrev en dikt där han indirekt kritiserade det uniforma kommunistsamhället.

I dikten kunde man läsa: ” …en trädgård med bara en sorts blomma…” . Fadern eftersträvade en trädgård med många olika slags växter och en variation med alla möjliga tankar och uttryck- istället för bara en sorts skönhet.

I torsdags besökte vi  Pace Gallery och såg  utställningen ” Panorama” av den judiska konstnärinnan Michal Rovner, född 1957 i Tel Aviv, Israel.

Alla i gruppen blev stående alldeles tysta framför det första konstverket.  Tavlan som ser ut som en målning med abstrakta strukturer i en jordig färgskala ser först inte så märkvärdig ut, tills man går närmare och ser att det är någonting som rör sig monotont på skärmen ( som tavlan visar sig vara). Är det myror? Djur på stäppen?

En efter en förstår vi att det är små, små människor som vandrar i långa rader, en efter en i all oändlighet. Dom kommer från någonstans och dom är på väg någonstans.

  Plötsligt  känner jag  hur vi står där och kämpar med att reda ut den kakafoni av tankar som stormar in i oss  från alla håll.

För mig snurrar det runt bilder från kriget i forna Jugoslavien.  Jag bodde i Italien och tittade på TV och  såg de långa rader av flyktingar som gick med barn och djur och bar på hela liv som hade packats ihop i väskor. Dom vandrade ifrån en välkänd värld till en okänd framtid. Skulle  jag plötsligt se mina kusiner i raden av  vandrande människor?

Jag tänkte på min resa.  Mitt liv från land till land, från vän till vän, decennium till decennium från att vara en flicka till att  idag kallas mamma. Jag tänkte på den vandring som min familj och min släkt har gjort. Min farmor (hon som lagade den där bästa vallmofröpastan) som gick till fabriken varje morgon för att göra tegelstenar för hand. Hur hon vandrade hem sent på kvällen för att laga mat, städa och tvätta min pappas skjorta så att den skulle vara lika bländande vit som hans leende.

Min pappas vandring ifrån en liten fattig by till att skapa sig ett fantastiskt liv med hjälp av sin penna till att  idag sitta med min vackra mamma i Grönskåra och lyssna på fåglarna medan han planterar träd.

Jag tänkte på Judarna som vandrade och försvann under andra världskriget. Jag tänkte på Nepal och folk som efter katastrofer vandrar planlöst in i dimman i jakten på ett nytt liv.

Folk har i alla tider vandrat och i Michals  tavlor går vi helt plötsligt alla tillsammans.

Ibland känns livet helt betydelselöst, värdelöst och hopplöst för att sen övergå till någonting  otroligt vackert, hoppfullt och viktigt. När man tittar på Michals tavlor är det som att hon har lyckats blanda ihop dessa två känslor till en ny. Och den är stark.

 När vi till slut öppnar munnen är det med sköra röster vi försöker formulera oss. Vi stakar oss fram och jag tror att vi alla vill försöka berätta samma sorts historier.

Egentligen spelar  det ingen roll hur gammal och klok man är,  ibland är det bara underbart att bli överraskad med någonting som inte känns bekant.

av -
644
Miami

Vi fick ett långt påsklov och åkte till Miami och Aruba. Som vanligt körde vi Zigenarstil och hoppade runt på olika platser och olika hotel. Jag bestämde mig för att inte stressa över allt jag borde göra utan njuta av barnen, mannen och solen. Det enda jag skulle göra var att läsa. Det är lättare att sätta sig in i böcker som är krävande om man kan sträckläsa i timmar, stryka under med blyertspenna och inte bli avbruten.

Jag läste  ” 33 Artist in 3 Acts” av Sarah Thornton. Hon har intervjuat hundratals konstnärer i närmare 4 år och sedan valt ut 33 stycken. Alla fick frågan ” What is an Artist?”

Man kan ju tycka att hennes stora fråga nästan är naiv, men samtidigt  är det den enda relevanta. Eller kanske en av de mest relevanta, för jag har en fråga till som förföljer mig i allt jag gör nuförtiden; varför är konst viktigt?  Men jag tycker att även den frågan är för stor och för flummig så jag vill koka ner det till en ännu mer konkret fråga;  vad kan konst göra för skillnad i ett liv?

Jag ska fan inte ge mig förrän jag kan bevisa att konst är bra och viktigt.  Det finns massvis med konkreta exempel och det som följer här är så vackert att jag såklart började gråta på stranden i Aruba när jag läste det.

Mina tårar blandades  med havsvattnet och det blev omöjligt att reda ut vilka salta droppar som var mina och vilka som var havets. Det är den ” icke” skillnaden jag vill förklara. Mina tårar som kom från en emotionell reaktion efter att ha läst om  konstnären Ai Wei Weis far blandat med havsvatten direkt från moder jord. Droppe som droppe liksom. Och det enda som ligger kvar på huden efter att solen hade gjort sitt var ett tunt lager av vitt salt….sådär enkelt och naturligt.

Ai Wei Wei är en kinesisk konstnär som fick stor  internationell uppmärksamhet när han blev gripen på en flygplats av den kinesiska polisen och sedan fängslad i 80 dagar. Ai är inte rädd för att kommentera regimen i Kina och dom tyckte att han tog lite för stor plats i och med att han Bloggade och var väldigt aktiv på sociala medier, förutom att hans konst var omtalad och inte ” neutral” i sin själ.

Hans blogg lades ned i ett försök att tysta Wei Wei. Om man går in på ” Baidu” Kinas motsvarighet till Google och letar på : ”Ai Wei Wei ” kommer ingenting upp. Inte heller om man letar på : Freedom, Human Rights, Democracy eller Fuck.

Ai Wei Weis far var också konstnär som studerade litteratur, filosofi, och konst i Paris. När han kom hem blev han fängslad av Chiang Kai-Shek nationalistiska regering för att han backade Mao Zedongs Kommunistiska revolution. Under sin tid som fånge kunde han inte utöva sitt konstnärskap utan började skiva poesi istället.

 När väl Mao kom till makten ansågs fadern inte tillräckligt vänsterradikal och straffet blev arbetsläger där han fick skura toaletter. Han brände allt han hade skrivit för han var rädd att hans familj skulle straffas. Ingen i byn visste vad faderns brott egentligen var men ändå blev han hånad och slagen och lille Ai växte upp med en pappa som ansågs vara en ” fiende”.

Familjen bodde under jorden i ett hål där det var svalt på sommaren och varm på vintern. Ai Wei Weis pappa sa till sin son att för allt i världen inte bli författare eller konstnär utan skaffa sig ett hederligt vanligt yrke.

Men Ai såg någonting unikt i allt detta svåra. ” Jag blev konstnär för under dessa hemska omständigheter hade min pappa alltid en plats som ingen kunde ta ifrån honom. Även när världen var mörk och kall fanns där en glöd i hans hjärta.” När fadern ritade en enkel teckning eller skrev en vacker dikt så märkte den unge Ai att ” Han lyftes från verkligheten”

Detta är mitt första exempel på varför konsten är viktig.

Man kan gömma den så jävla väl att ingen kan komma åt den. Och den kan rädda liv. Och den ger hopp och smittar av sig. Man kan ta med sig den överallt och den är helt igenom pålitlig och lojal. Den enda vän du kommer att ha när du sitter i ett hål under jorden och alla spottar på dig.

Efter  Maos död fick  Ai Wei Weis familj komma tillbaka till Beijing och fadern blev ordförande i I Kinesiska Författarföreningen och sen även en hyllad poet.

Ai Wei Wei i sin tur blev frigiven men får fortfarande inte resa utanför Kinas gränser. Han är däremot en baddare på Instagram ( instagram namn ; AIWW)  och lägger upp flera bilder om dagen. Det är bilder på livet, på cyklar och barn, höns, vänner, träd och blommor. Ofta visar han upp sin feta mage som han älskar och göder. Han höll på att dö av svält när han var liten och bodde under jorden och magen påminner honom om glöden i hjärtat…..

av -
1252
Sanja Ivekovic- MAO / Test Run

Jag stannade framför Sanja Ivekovic  foton  på ”Moderna Art Oxfords” utställning ” Test Run: Perfomance in Public”. Jag stannade av många anledningar. Jag älskar svartvita foton då det påminner mig om dagar som varit och det gör mig alltid ledsen om än på ett fint  och storslaget sätt.  Det påminner mig om att även fast jag  bara är en fis i rymden så är jag delaktig i en historia.

Jag stannade också till för det fanns något familjärt över fotona. Dom är tagna 1979 i forna Jugoslavien. Det är bilder på ett folkhav med flaggor. Folket väntar på Tito. President Tito som var som en gud, älskad och beundrad av alla. När jag såg fotot slungades jag tillbaka till 1979 då jag var 9 år och stod och väntade på Tito som skulle komma till Novi Sad där jag bodde då. Jag och alla mina kompisar var klädda i Pionjäruniformen som för  oss flickor var blå kjol, vit blus och röd scarf. Jag hade två tofsar på den tiden, som min svenska mamma stramat åt. Jag försökte minnas hur det kändes. Jag älskade gemenskapen som brann som en stolt eld i oss alla. Minnet fick mina ögon att tåras.

Sanja som är en av Jugoslaviens första feministkonstnärer gjorde ett performance verk under denna dag då Tito kom till Zagreb. Hon satte sig på sin balkong med ett glas Whiskey, en cigarett och en bok. Hon visste att Titos besök var  övervakat och att det fanns poliser överallt på hustak och i helikoptrar. Hon ville se hur lång tid det tog innan hon som privat person skulle bli upptäckt.

Solen sken och nere på gatan kom presidentbilarna. Sanja började onanera. Det tog 10 minuter innan Polisen ringde på dörren och bad henne avlägsna sig från balkongen!!

Fotografierna man ser är på folkhavet nedanför hennes hus, Sanja som sitter på balkongen och en enslig sniper (soldat med vapen) på ett tak.  Det är ett enkelt, nästan löjligt humoristiskt skådespel som hon lyckas framföra för att locka ut ” Storebror” ur mörkret.

Det kusliga är att inget har förändrats. Idag är det  tvärtom, ännu värre. Nu sitter  jag här framför min laptop och skriver och tittar rakt in i det lilla  hålet på datorn som har koll och registrerar allt jag gör.

Vi är ständigt övervakade.

På den tiden hade författare, konstnärer och andra intellektuella tjocka dossier på allt dom skrivit, sagt och gjort. Det sprang omkring små spioner och tjallare som samlade ihop material. Idag skriver vi dossiern själva.

Jag är min egen spion!

TITO Anländer till Zagreb Sanja Ivekovic-MAO
TITO Anländer till Zagreb
Sanja Ivekovic-MAO

av -
676
Modern Art Oxford / VIP vernisage_ Debora Delmar

 Det var VIP Middag och Vernisage på Modern Art Oxford i veckan. Jag har övertalat Flavia min London bästis att bli ” Patron” ( Finansiell Främjare) av MAO vilket gynnar Konstmuseet såklart men främst gynnar det mig som nu har någon att gå med på deras evenemang. Vi åkte bil dit på onsdag kväll och lämnade männen hemma. Det var förhandsvisning av Debora Delmars utställning och press var inbjuden tillsammans med konstnärer, kuratorer, främjare och vänner. Paul Hobson direktör för MAO och nära vän till mig, hade satt mig vid ett bord fullt med konstnärer. Framför mig hade jag konstintendenten för en av de två utställningarna och bredvid mig satt William Hunt. 

När jag träffar någon för första gången brukar jag bli helt besatt och köra tiotusen frågor. Efteråt tycker jag nästan synd om offret som kanske ville prata med någon annan under kvällen. Intendenten framför mig var illa ute ett tag då jag hade honom i mina klor men av en slump frågade killen bredvid mig om jag ville ha vin och då bröts förtrollningen och plötsligt var allt mitt fokus på William som påminde mig om Birk från Astrid Lindgrens, Ronja Rövardotter. Fräknar över hela ansiktet,  rött krulligt hår och pigga  ögon.

När jag fick höra att hans galleri var  Ibid blev jag exalterad för jag kände till det och minns att en av direktörerna är en svensk kille som heter Magnus. William hade ett verk utställt på : ”Test Run- Performance in Public” som visas samtidigt som Debora D. William började förklara sina verk och jag kom plötsligt ihåg att jag hade sett hans utställning för 4 år sen på just Ibid.  Han blev lika glad som jag blev förvånad över att jag mindes.

Det var ett verk (film-Perfomance) där han går ut långt ut i havet då det är ebb, på en stege och sjunger en låt som han har skrivit själv. Vattnet stiger och han musicerar med sin gitarr. Han tänder eld på sig själv och står där ute på havet som en brinnande fackla men fortfarande sjungandes.

Det jag kommer ihåg väldigt väl är en film som fick mig att faktiskt börja gråta ( det säger eg ingenting eftersom jag gråter när jag ser en Italiensk Barilla reklam). Den här filmen var intim och blottade William och hans fru medan dom grälade. Det började med att hon tyckte att hans konstutövande var lite för farligt och att han riskerade  livet  och hon menade att det kanske inte var värt det. Dom hade barn ihop och hon tyckte det var själviskt att ”leka med elden”  utan tanke på familjen. Först var det en stilla vädjan och lugn diskussion och William insisterade och höll fast vid att detta var allvar. För honom var konsten lika viktig som livet och familjen.  En konstnär ska inte tvingas välja.  Det eskalerade till gråt och desperation och det var hjärtskärande att bevittna denna kamp som till slut  såg ut att endast ha förlorare kvar.

Nu satt jag här med William,  5 år senare. Det visade sig att han fortsatte med sin galna konst.  Han är fortfarande gift och dom bor i Dusseldorf med sina  två barn. Jag frågade hur dom  hade löst det gamla problemet från filmen. Han skrattade och berättade att när han skulle göra sitt senaste verk ljög han och sa till sin fru att han bara skulle till London för att tömma den gamla lägenheten medan han i själva verket spelade in ännu en livsfarlig film. Det fanns inget annat sätt. Jag frågade vad den senaste performance / filmen handlade om och han berättade:

” Jag sitter i en bil och medan jag kör sjunger jag en egen komponerad låt.  Kameror är uppsatta  runt i hela bilen och bakom mig har jag stora ballongliknande  behållare med vit färg. Sen kör jag rakt mot en vägg medan jag fortsätter sjunga samtidigt som färgen exploderar i bilen och jag blir ett med denna planerat oplanerade, farliga smäll. Mitt ansikte ser jätte förvånat ut under själva kraschen!”

När han sa det där sista började vi skratta så tårarna sprutade och han väste fram: ” Art is all about risking your life” .

av -
805
Tinnie gråter

Jag satt och pratade gråt med Alvaro från Mexico på Delfina Foundation Lunchen. Alvaro är en ung kille som har hittat en röd tråd  i sitt liv och han håller i den krampaktigt medan han vill fresta andra att greppa samma tråd….

Jag frågade vad han håller på med och han trasslade in sig i ” Konstjargong” med komplicerade haranger om sitt skapande. Jag förstår att man som (ung) konstnär ibland känner att man måste förklara och på så sätt berättiga sin roll. Jag ville rädda honom innan det var för sent och jag hade stämplat honom som pretentiös så jag bad honom helt enkelt beskriva ett av sina verk.  Han kallar sig själv ” Performance” konstnär och det kan ju betyda precis vad som helst!

Jag ska nu beskriva hans konstverk som om jag hade en kamera i pannan och ni liksom hänger med när  jag går in i det museum där hans verk huserar.

Det är lite varmt och klibbig i Museet när jag stiger in. Jag tittar runt och ser ett typiskt rum i ett museum med tavlor på väggarna och en vakt på en stol i ett hörn. Jag går runt och plötsligt hör jag någon som snyftar. Det låter som att någon gråter. Mycket riktigt det visar sig att just säkerhetsvakten, den gamla damen i hörnet sitter och gråter. Jag blir lite nyfiken, illa till mods. Jag känner mig även lite exalterad så där som man känner när någon annan har det svårt och man står utanför och känner en krypande glädje över att man själv har det bra. En lite jobbig tabukänsla som jag ofta har. Jag ser att folk tittar och ser förvirrade ut. Ska man hjälpa till? En äldre man går fram om frågar om hon vill ha ett glas vatten.

Jag går in i nästa rum och tittar runt och det ser ganska likadant ut. Men denna gång är det en ung kille som är säkerhetsvakt  i hörnet. Efter en stund ser jag att också han gråter, en mer hjärtskärande tyst gråt. Folk runt omkring blir bestörta av att se denna unga man så förtvivlad och vissa går fram och frågar om allt står rätt till.

Jag börjar misstänka att detta är en ”uttänkt tanke” som manifesterar sig, eller är det en slump att båda dessa vakter gråter på samma dag? Jag kommer att tänka på när jag bodde i Jugoslavien och President TIto dog. Alla i hela landet grät. Hundar, katter, barn och gamla grät. Jag minns dagen efter när jag stod i  skolkön på morgonen och tittade förundrat på denna tävling om vem som var ledsnast. Jag var lite för Svenska för att känna tillräckligt  mycket sorg för att vinna.

När jag kommer in i tredje rummet och denna gång en ung tjej som är säkerhetsvakt också gråter känner jag mig lite lurad och irriterad. Jag inser ju att det måste vara ett konstprojekt och tittar mig omkring för att se om det finns kameror som har filmat alla oss får som har gått runt bland dessa gråtande skådespelare/vakter.

Sen tänker jag ett varv till och inser att det inte alls behöver vara  konstigt att dessa människor som ju är på riktigt faktiskt hade någon anledning att gråta på riktigt. Gudarna ska veta att det finns tillräckligt med sorg i världen som man skulle kunna gråta över.”

Detta var min lille bordsherre Alvaros konstverk. När han hade berättat klart var jag tvungen att snyta mig och torka mina tårar…

Det kallar jag ett lyckat konstverk!!

 IMG_3527För några år sen åkte jag tillbaka till min gamla skola ” Sonja Marinkovic”  i Jugoslavien och fann en oas av anledningar till att gråta. Kunde inte sluta.

av -
619
Delfina Foundation-Family Lunch

Delfina är 88 år gammal och hänger med unga, kreativa, internationella tjejer och killar hela dagarna! I 40 år har hon jobbat med att hjälpa konstnärer. Hennes ”Delfina Foundation” finns  idag i ett stort hus med galleri på bottenvåningen och stort kök med matsal på mittenvåningen och på övervåningen bor de konstnärer som hon stödjer,  som på ett sorts konsthotell.

Jag hade äran att bli inbjuden till en ” Familjelunch”  förra veckan av Miranda som jobbar där och för övrigt är fru till Shezad Dawood, konstnären som jag berättade om i förra inlägget.

Det var fördrink och välkomsttal och sen satte vi oss i  matsalen. Det hela påminde mig om Sverige med  ljus inredning, vitt trägolv, rosa tulpaner och färgglada stolar. En vacker indisk konstnärinna hade lagat en jävla massa  mat. Vi var typ 30 pers som festade loss på  ris, kycklingcurry, grönsaksröror och kikärtor. Alla var glada och avslappnade.

En av direktörerna på Delfina Foundation reste sig upp och tyckte att vi skulle gå runt bordet och introducera oss. Konstnärerna fick även till uppgift att säga några ord om ” DESIRE” / LUST. Det var en seriöst imponerande samling människor med kuratorer, gallerister, kritiker, forskare och annat löst folk.

 En konstnär berättade om förberedelserna inför en show som ska handla om mat och konst där man ska ”skinka in ” en naken person i riktig Parma skinka.  Besökarna ska sen bjudas på skinkan som man får ta själv från den nakna kroppen …. ”Köttets lust” i dubbel bemärkelse…

Vi närmade oss mig och jag började sakta bli varse om att  jag inte kommer undan. Jag har precis lärt känna Miranda men hon vet inte riktigt vem jag är och vad jag gör, bara att jag är en väldigt entusiastisk konstfrämjare.

 Det blev min tur :  ” Well here we have Martina and I dont really know anything about her !” Vi skrattade lite nervöst, och sen tog jag stafettpinnen och spann vidare på att jag just satt och undrade hur han skulle komma undan med sin totala okunskap när det gällde mitt ”varumärke”.

Jag nämnde att jag var Svenska och jobbar med olika konstprojekt och tänkte att de skulle räcka, men då fortsätter killen: ” Why dont you tell us something about your desires Martina”

Lite så där spontant på en höft!

Jag hade precis läst en artikel i Financial Times som hade inspirerat mig så till den milda grad att jag hade läst den 7 gånger och köpt boken! I stora drag handlar den om att man ska bry sig om Konst VÄRLDEN mer än Konst MARKNADEN. Detta är ett ämne som berör mig och som jag tycker tål att upprepas.

” My desire is to talk more about how Art can make a difference and less about what impact the Market has on Art” .

Till min stora förvåning fick jag applåder och heja rop! Det kändes som att jag hade hittat hem!  Här satt folk som tänker lite som jag.

Eller är det bara en ny trend? Kanske, men det känns som att vi har tröttnat på att allt hela tiden ska handla om pengar.  Det är viktigt att tänka på varför man ursprungligen gör saker. Det är viktigt att komma ihåg Individen,  förbättringen, modet, kraften, gemenskapen och inspirationen. Vad är kärnan?

 Det ska inte bara löna sig!! Det ska kännas värdigt och meningsfullt.

Precis som Delfina.

av -
671
Roksanda Ilincic Kväll

Vi hade ett sista möte med CAS styrelsen där vi fick se alla tavlor som har donerats till vår auktion och som vi hoppas ska berika oss under den stora Kalejdoskop -Gala kvällen. Det är inte det lättaste att få ihop en massa tavlor då det ska stämma på många olika plan.

Tavlorna får inte vara för stora utan som vi kallar det ” domestic size”, och få plats i de flestas hus/ lägenheter. Konstverket ska inte vara okontrollerat, galet och provokativt för då minimerar man chansen att folk faktiskt bjuder. Konstnären ska ju vara i ropet och helst lite innan ropet dvs CAS brukar veta när en konstnär är på väg upp. Man vill köpa tidigt innan hela världen vet att konstnären i fråga är het.

Mycket hänger på det gamla hederliga nätverkandet med kontakter som föder kontakter, tjänster och gentjänster och liknande snöbollar som rullar fram storartade resultat.  Konstsamlare ( vi)  som tycker att konstnärer  borde bjuda till och ge bort en tavla som tack för det stöd dom haft under åren,  eller  gallerier som känner att CAS har varit viktiga och hjälpsamma och därför visar tacksamhet tillbaka.

För att festa till det lite och fira att vi hade fått ihop en fin samling konst var det cocktail party hos vår Ambassadör Roksanda Ilincic i hennes butik. Många av konstnärerna kom och minglade bland klänningar, skor, konstvänner och fashionistas. Jag träffade  bla. Amalia Pika och Shezad Dawood och passade på att kolla läget. Dessa två är på väg upp och anses vara ganska starka nya stjärnor och har haft utställningar på viktiga gallerier och fått bra recensioner och säljer bra och borde ju då vara nöjda med tanke på standardbilden av en konstnär som kämpar och lever i fattigdom och misär.

Men så fick jag höra hur dom båda funderar på att flytta ifrån London för det börjar bli ohållbart att leva och jobba i staden som skryter med att vara kreativ, mångkulturell och en av de viktigaste platserna i världen just inom konsten. För att behålla konstnärerna som är så viktiga för den blomstrande konstmarknaden men framför allt den blomstrande atmosfären som bubblar av liv och ideer måste man försöka finansiera deras lokaler och studios så dom slipper  tävla med rika fastighetskungar som håller på att ta över London.

Det ironiska var att vi befann oss i en butik på en av Londons finaste adresser där Roksandas  färgranna klänningar kostade runt 10 000 kronor! Jag vill med detta absolut inte ifrågasätta  Roksandas  framgång, hon har ju också jobbat häcken av sig inom sitt yrke.

Apropå yrke frågade jag Amalia hur det kom sig att hon blev konstnär och hon sa rätt och slätt: ” för jag var så jävla dålig i skolan och det enda  jag kunde tänka mig var att söka in på konstfack ”. Jag hade förväntat mig att hon skulle nästla in sig i någon gammal harang om att hon kände ett kall och att hon vill berika världen med sin syn på livets förgänglighet, men nej brutal ärlighet blev det!

Lovely!

Roksanda Ilincic Hälsar oss välkommna
Roksanda Ilincic Hälsar oss välkommna

av -
745
Jacob Dahlgren dagen innan vernisagen pa Workplace Gallery London

Det är alltid lite roligt och spännande att träffa Svenskar när man är utomlands. Jag går omkring här i London och kallar mig för Svensk men har inte bott i Sverige på snart 20 år.  Jag väljer  att ta på mig floskler hej vilt beroende på situationen. Jag beskriver mig själv som en person som ”står med fötterna på jorden””är feminist på riktigt” ( Asså, etta i världen sen länge typ)  ”älskar natur och allemansrätten”, ”tycker sex är härligt”, ”älskar Acne och Svensk design”,  ”förstår Bergman filmerna”  och är reko i största allmänhet.

När man sen träffar en riktig Svensk känner man sig lite påkommen, som när man var liten och stod och sjöng Carola i  hopprep och mamma plötsligt öppnade dörren. Då byter jag snabbt och tar fram mitt Ungerska kort och förvandlas till Svensk/Ungerska med nya attribut och undviker ännu en gång den där sammhörighetskänslan. Är det för att jag faktiskt inte känner att jag hör hemma någonstans eller försöker jag bara göra mig intressant?

Hursomhelst träffade vi en Svensk konstnär förra veckan,  nämligen Jacob Dahlgren. Han har en soloshow på Workplace gallery i London i en lokal som var otroligt undangömd högst uppe i ett kontorskomplex. Galleristen förklarade självsäkert att om man verkligen vill se deras utställningar då bemödar man sig att hitta dit.

Jacob var klädd i en lila manchesterkostym och en randig t-shirt, en grå kalufs och ett stort leende. Han började med att berätta att han av en konstig slump har på sig randiga t-shirtar varje dag sen 2001 och planen är att han ska fortsätta med detta  hela livet ut. Han blir ett sorts levande konstprojekt vid sidan av de andra konstprojekten.

Det som vi hade kommit för att se var en sammansatt energiskulptur bestående av tavlor i olika bjärta färger samt färgglada kablar som band samman allt med el som strömmade genom dess ådror. Man kunde köpa EN tavla  då man bara drar ut sladden på just den tavlan, annars kan man köpa hela upplägget. En tavla kan funka i ett hem , alla  tillsammans funkar inte lika bra  konstaterade jag medan jag snubblade runt bland sladdarna i galleriet.

Jacob ser vardagliga ting som en del av sitt konstnärskap och han var väldigt odramatisk och avslappnad vilket var ganska skönt då konstnärer ibland ska forcera fram intellektuella klurigheter när dom pratar om sin konst. Det känns som att Jacob inte ligger uppe på nätterna med ångest och idetorka. Jag tror att det kommer väldigt naturligt och självklart när han skapar. Det känns lekfullt och enkelt …kanske lite för enkelt ibland.

Till min stora glädje berättade Jacob att han är flitig på Instagram där han lägger upp bilder på sig själv med dagens randiga T-Shirt ur den samling som han har samlat på sig under åren. Vi tog ett litet snack på Svenska och det kändes fint och tryggt.

Lite mer fakta om Jacob:

Dahlgren represented Sweden in the Nordic Pavilion at the Venice Biennale 2007, and has since exhibited worldwide at venues such as Henry Art Gallery (solo), Seattle, USA, and in shows such as Superabundant at Turner Contemporary, Margate, UK, Altered, Stitched and Gathered, at P.S.1 Contemporary Art Center/MoMA, New York, USA, Dangerous Beauty, Chelsea Art Museum, New York, USA and Image and After, Museum of Contemporary Art Kiasma, Helsinki, Finland.

Dahlgren’s show at Andréhn-Schiptjenko is an extensive presentation of his work, consisting of large-scale sculptures, photos, a slide show, paintings, objects – and a changing presentation of his T-shirt paintings. A common theme for all the works is how art and our everyday life are intertwined.

Jacob Dahlgren Och Ben Jones
Jacob Dahlgren Och Ben Jones

av -
682

Jag älskar mina gröna hörlurar! Dom sitter som fastklistrade på mina öron och jag lyssnar mig igenom joggingrundor, tråkiga bussresor, långa turer på tunnelbanan, medan jag handlar mat och ibland när jag städar. Jag har precis nyligen laddat ner Spotify, så det är inte musik jag har lyssnat på utan poddar.

Jag lyssnar mest på svenska poddar och trivs så bra med att ha svenskan klingande i mina öron på Londons gator.

Jag saknar nog mina svenska kompisar! Vi är ett stort gäng tjejer som har känt varandra i typ 20 år och det vi älskar att göra när vi träffas är att prata och diskutera och berätta och dela och trösta, skratta, retas, härmas, inspireras, titta varandra i ögonen, gestikulera och lyssna. När vi möts är det ett jävla liv och inget känns viktigare eller ärligare än just våra samtal. Så klart att jag saknar denna unika levande organism som inte går att ersätta eller klona. Att hitta nya vänner är ju fantastiskt men på ett helt annat sätt.

När jag lyssnar på poddar får jag lite svenskinjektioner och känner att jag fortfarande hör till, någonstans. Min rotlöshet är annars ett problem som jag har tampats med länge och  inte kan göra någonting åt.

Filip& Fredrik, Alex& Sigge, Hanna&Amanda och Värvet är några av de poddar som jag lyssnar på, men favoritrösterna kommer från Annika Jankell och Samantha Coard varje Onsdag morgon. Jag har precis lyssnat på sista avsnittet ” Arga Snickaren och köttblomman” där dom diskuterade problematiken att hela tiden belysa sig själv och främst då i sociala medier. Samantha tycker det känns konstigt att framhäva sig på tex instagram då hon ofta frågar sig : ”vem bryr sig om vad jag har att säga? ”

Jag har tänkt samma tanke. Jag bloggar och har Instagram och är ganska flitig med dessa två kanaler. Jag tror att anledningen till att det känns helt OK att pocka på andras uppmärksamhet är för att jag har hittat en fråga som jag brinner för och som jag älskar, nämligen konsten. Det är inte jag som vill ha uppmärksamhet utan konsten! Så klart är det jag som bestämmer vad som skrivs och visas och det är mina tankar och val som publiceras. Men min avsikt i slutändan är att visa, belysa, ifrågasätta, informera, debattera och expandera konstens fantastiskt viktiga roll i våra liv. Det känns relevant och självklart att jag ska få skriva om någonting som jag vet är super viktigt. Instagram är ju  ett helt fenomenalt sätt att visa konst på, och jag gillar att det blir  ett vardagligt, regelbundet inslag utan den snobbiga guldkant som konsten ofta får..

Konsten ska förbrukas och tuggas och spottas ut, konsten ska levas och upplevas och det kan aldrig bli för mycket!

Ja, Jankell&Coard får igång mig och det är jag så tacksam för. Kloka, starka, modiga och ärliga röster som har fattat att det viktigaste är att vara sig själv och att se andra.

 

av -
549

Tillbaka i London. Allt jag ville göra efter 8 dagar i Spanien var att stanna hemma. Laga min egen mat, slippa snö och klä ner mig. Istället fick jag klä upp mig och stappla iväg på kalas.

I och med att Contemporary Art Society är en organisation som lever på donationer är vi på ständig jakt efter nya givmilda, konstintresserade, potentiella medlemmar. Detta gör vi på många olika sätt. Denna kväll hade vi en liten tillställning där konstsamlaren Karsten Schubert bjöd hem ”Offren” till sitt hem. Jag hade bjudit in ett par som jag trodde kunde bli intresserade och Flavia min kompis och partner in crime hade gjort detsamma.

Vi var 15 stycken och jag måste erkänna att det var lite stelt och bara sådär lagom roligt. Vi åt lax och couscous och en kille som var jurist berättade att han minsann var medlem i en Strumpklubb och det var jätte kul för han får två par strumpor på posten varje månad!

Karsten är en excentrisk, tysk konstsamlare och Konstnärsagent. Han bor ensam i en fantastisk våning med en million böcker i från -golv-till-tak bokhyllor. Endast en liten skabbig hundkrake håller honom sällskap.  Hans konstsamling var annorlunda och mixen var originell. Det var en salig blandning av Bridget Riley (känd samtida Engelsk konstnärinna som gör optiska/grafiska tavlor med streck/linjer i olika färger) urgamla Romerska Byster, små engelska bronshästar, en Picasso och två tidiga Mondrian. Detta var bara en liten del av samlingen, resten är inlåst. Efter middagen och talen satte sig Karsten på en liten stol och signerade och sålde sin senaste novel! Jag kände att jag liksom var tvungen att köpa eftersom han så snällt hade ställt upp som värd. Nu gäller det att hålla tummarna och hoppas på att  gästerna kände sig inspirerade och intresserade och bestämmer sig för att betala medlemsavgiften.

 Om en månad är det dags för årets CAS Gala då vi styr upp med en fantastisk fest och håller en Auktion för att samla in pengar (denna ständiga jakt på pengar). I år har vi en flashig ny ambassadör som ska hjälpa oss med PR, nämligen Roksanda Ilincic / Fashion Designer. Temat för i år är ”Kalejdoskop” och det tycker vi passar bra just med Roksandas kläder som ofta är väldigt färglada och geometriska. Vi hoppas självklart att hon ska bjuda in sina kändiskompisar för det betyder press för oss, och paparazzis och snack och skvaller…..allt för att främja konsten.

Självklart är vårt samarbete givande för henne också och nästa vecka kommer massa konstsamlare att mingla i hennes Butik här i London. Iden är att hon ska få en ny kundkrets och att mode och konst ska mötas i ett nytt format.  I och med att hon ursprungligen är från Forna Jugoslavien har jag dessutom stora planer på att  prata serbiska och bli bästis med henne!!

av -
452

Vi är i Spanien och åker skidor. Baqueria är ett fantastiskt skidområde som jag aldrig hade hört talas om innan våra Spanska kompisar bjöd hit oss. Spanjorerna vill inte att turister ska veta hur underbart det är här för dom vill ha hela härligheten för sig själva. Därför marknadsförs Baqueria nästan inte alls. En stor jävla snöig, Spansk hemlis alltså.

Skidåkning gör mig konstig och tom i huvudet. Det är vackert att susa ner för berget i strålande solsken men 7 dagar av bara sport och mat och lite bastu räcker ! Nu vill jag hem till min konst och mina gallerier och min rutin.

(null)

(null)

(null)

(null)

av -
1167
David Altmejd Modern Art
Sarah Sze Victoria Miro Gallery
Sarah Sze
Victoria Miro Gallery
Katy Moran Parasol Unit
Katy Moran
Parasol Unit
Katy Moran  Parasol Unit
Katy Moran
Parasol Unit
Luke Rudolf  Kate MaCgarry Gallery
Luke Rudolf
Kate MaCgarry Gallery

Modern Art Oxford bjöd in till Konstvandring i Lördags. Här är ett urval av det vi såg. Min favorit är Katy Moran. Katy är född 1975 och jäklar vad det går bra för henne!  Hennes tavlor andas gammalt men har också ett tydligt samtida skimmer över sig. Min Favorit gallerist är Kate Macgarry. Hon är en glad gallerist som  seriöst  bryr sig om konstnären och konsten. Hon bjuder in konstpersonligheter till galleriet och anordnar intressanta samtal med kaffe och kaka, det  är livat som på  en fritidsgård!

 Allt handlar ju  egentligen om möten och samtal ….

av -
713
Old Boys Club med Mark Wallinger


Ibland händer det att jag ser mig själv i en reflektion och min haka hänger och munnen är vidöppen. Det är ingen vidare look och det brukar inträffa när jag möter någon som slår mig med häpnad. Om jag kommer på mig själv i tid brukar jag analysera situationen. Ofta handlar det om att personen ifråga är:

1. Kunnig ( duktig)  som fan

2. Rolig som fan

3. Modig som fan

4. Obryende som fan

Ja, duktig och kunnig är väl alltid imponerande. Att vara roligt är svinviktigt, som salt och peppar i maten. Modig är den som vågar kämpa, vågar hitta nya vägar, och vågar hoppa in i en värld som är främmande.

”Obryende” Ja vad är det? Jag och  min bästis Fina pratade bara i negationer under gymnasietiden. Vet inte om vi kanske rent av uppfann det speciella språkbruk som uppstår när man lägger bokstaven O framför ord för att göra om  det till superlativ. O-Snygg är någon som är supersnygg. O-smart är någon som är supersmart. O-rolig är dock inte, som man skulle kunna tro, någon som är orolig utan en person som är jävligt rolig.

”Obryende” var det högsta betyg man kunde få av mig och Fina.  Det var balla människor som gick omkring och inte brydde sig. Jag märker här att negationsregeln i just detta uttryck är typ undantaget som bekräftar regeln. Bokstaven O negerar här,  och man bryr sig inte  superlativt utan tvärtom, inte alls!

Varför var vi så imponerade av folk som var obryende? Jag tror det var mer en känsla. Man kunde se i ett ansikte om någon var obryende; det var en blandning av självgodhet, övertygelse och minen av någon som bär på en hemlighet.

Jag  har nu förstått att Obryende människor inte alltid har det så lätt  här i livet.

Jag strävar efter att vara lite obryende. Att inte bry mig om vad andra tycker när jag tror på mig själv. Att våga stå när andra sitter, om jag känner att det är rätt. Att prata när alla är tysta för jag har något att säga.

Häromveckan var jag otroligt obryende,  mig helt ovetandes…..

Jag hade varit och lyssnat på den Franska konstnärinnan ” Old Mans Club”  som blev intervjuad av en Engelsk kille som var lite rolig och pratade med en konstig dialekt. Detta var hemma hos min vän Sarah och efteråt när alla hade gått hem bjöd hon mig att stanna kvar på middag. Vi var ett gäng på 8 pers.

Jag fick intervjukillen som hette Mark till bordet. Vi hade skitkul hela kvällen och drog gamla anekdoter. Av någon anledning kom jag in på temat: lagliga sexarbetare i Amsterdam som hjälper handikappade att ha sex?! På min mobil spelade jag in när Mark visslade som ”småfåglar gör om våren” och sen skrattade vi rått för det sög. (Kan ses på mitt Instagram / Wannabemartina )

På väg hem kom det sig att jag och Mark skulle åt samma håll. Jag pratade på och frågade vad han skulle göra i helgen och han berättade att han hade varit ute 10 kvällar i rad, så han skulle bara sova.  Det hade ju jag med !! Jag sa att jag började tråka ut mig själv av allt mitt prat och undrade om han hade någon strategi när han gick på mingelparty. Innan han hann svara sa jag, att jag minsann hade olika svar i olika situationer. Om en frågan ställs av en person som inte bryr sig ett skit då väljer jag att svara ” skitsvaret” som består av oengagerade, artiga fraser. Om jag ser en strimma av genuint intresse då bemödar jag mig med ärlighet och får ofta ärlighet tillbaka.

” Thats exactly how I operate !” höll Mark med.

Vi skildes åt med kindpussar och han sa att han tyckte jag var rolig och jag satte mig på bussen med ett leende. Det är alltid lika härligt att få en komplimang. Tog upp mobilen för att Googla ”Mark Wallinger” och hoppsan, det visade det sig att han är en av Englands främsta konstnärer!!!  Han har till och med fått Turner Priset som är  som Nobel Priset fast i Konst. Han har ställt ut sitt verk på fjärde plinten på Trafalgar Square vilket också är få förunnat.

Jag är dålig på namn och hade av någon anledning missat hur pass stor han var. Hade någon sagt till mig att han är en känd konstnär hade jag nog omedvetet varit mer försynt och artig och kanske lite imponerad.

Nu var jag istället OBRYENDE.

Hurra!

av -
758
Sommarversionen av min outfit från Gala Kvällen


Partybrud, det har jag varit länge. Om det är kalas någonstans då är jag garanterat på plats! Älskar att kvällen innan tänka ut vad jag ska ha på mig . Det är en hel vetenskap!

För att hitta rätt måste man svara på vissa frågor:  Vad händer? Vem kommer?  Var är det? Hur kommer jag dit?  Hur länge håller det på? Vad är det för sorts lokal? Kommer det att vara kallt eller varmt? Vad står det på inbjudan?  All information är livsviktig och ju mer man vet desto mer har man att jobba med och chansen att det blir rätt ökar.

Jag var ju ute 10 dagar i sträck nyligen och det var tillställningar både på dagen och på kvällen. Konstseminarier, gallerirundor, konstluncher, konstnärsföreläsningar, galleripremiärer och en  tjusig galakväll. Mitt rum såg ut som ett bombnedslag på slutet med kläder och skor och jackor och kappor i stora högar.

Jag ska beskriva hur jag tänker, och om ni tycker att det låter formidabelt och smart och rent av genialt så kom ihåg att jag har partajat i snart 30 år! Ni lyssnar på ett gammalt proffs.

Här är det kallt som fan och jag hatar att frysa och i London finns det alltid risk för regn, därför har jag  oftast på mig skor som inte är mocka och helst inte för höga. Acnes svarta stövletter ger lagom höjd och är lätta att gå i fort  och därför bra när jag åker tunnelbana och rusar med Googlemaps i hörlurarna för att hitta alla dessa olika adresser.

I väskan har jag alltid en lätt bok ( Just nu om Egon Schiele) äpple, nötter, Fresh Läppstift, Laura Mercier puder,  Mini Diptyque parfym, pengar, kreditkort, hörlurar (lyssnar alltid på Podcasts när jag går), paraply, två cashmir halsdukar ( fryser hela tiden) och halstabletter. Stor väska.

Om vi då tar några exempel på utstyrslar och evenemang så kan vi börja med kvällen ”Debora Delmar” hemma hos storsamlaren Fru Petitgas. Det skulle komma mycket folk och då brukar det per automatik  bli lite festligare och folk vill visa upp sig och vara extra fina, även fast det är en vanlig Tisdag. Jag visste att det skulle komma viktiga konstpersonligheter som jag aldrig träffat förut och då ville jag att  deras första intryck av mig skulle vara positivt. Looken jag eftersträvade var; hel/ren/avslappnad/cool/feminin/maskulin/samtida.

Jag gillar att se enkel ut men då krävs intressanta detaljer som t.ex smycken, någon ball håruppsättning och röda läppar, annars ser man bara tråkig ut. Hade köpt en svart  silke/kimono/tunika/klänning med vit detalj runt knäppningen på ”Zadig &Voltaire” (favoritmärke som designas av min gamla polare från Svenska Kyrkan i Paris: Cecilia Bönström). Hängde på mig den med ett par leggings från Filippa K och ett par vinröda skor. Diamanter i öronen och vinröda läppar på det. Jag erkänner att det kanske inte låter så storslaget men I promise det blev precis rätt.

Nästa event: min vän Sarah föreläste på ”The Wallace Collection” Museet och det började  kl 11 med lunch efteråt.  Museet är otroligt anrikt och vackert så lite fin måste man vara även fast det var en fredag morgon. Bästa svarta gubbyxorna från  Zara med svart polotröja och en jeansskjorta över det. Låter det konstigt ? Det var skitsnyggt! Stor blå halsduk, mörkblå ”Shrimps” fuskpäls, svarta låga gubbskor och stora ringar i öronen. Ni ser det framför er va ? Sådär lite lagom kvinnligt och manligt i en enda spontan röra.

Föresten, jag måste poängtera att det är viktigt med ytterkläder. Ofta öppnar hembiträdet dörren och tar kappan och sen när det är hemgång står man i hallen och väntar på att jackan hämtas och man småpratar och kollar in varandras skor och kläder och kommenterar och då vill man inte sätta på sig en möglig gammal råttpäls.

På fredagsmorgonen fick jag ett text från Veronique min franska väninna som undrade om jag ville komma på gala/charity middag på kvällen. Hon sitter i styrelsen för ”Opportunity International” (dom hjälper med microfinansiering/ lån till kvinnor i Afrika) och en av hennes gäster var tvungen att åka till New York i all hast. Jag hade redan innan varit nyfiken på organisationen och tackade därför glatt ja!

Eftersom dom hade hyrt ” Church House” började kvällen med att vi fick besöka ”Westminster Abbey”. Det var maffigt att gå runt där på kvällen ensam ( alltså jag hade ingen  kavaljer men alla andra gäster var ju där)  i den enorma kyrkan. Jag livade upp gravallvaret med att spana in tjejernas outfits och många hade långklänning och päls och skyhöga klackar.

Jag körde ett säkert kort med min puffiga Chloe kjol, mörkblå topp och en liten svart Yves Saint Laurent kavaj.  Eftersom jag kom ensam tyckte jag det var viktigt att må bra i det jag hade på mig, annars står man lätt där ensam och ängslig och fult klädd och då är det lika bra att gå hem med en gång.

fortsättning följer…

av -
37
Forna Jugoslaviens Paviljong / Venedig Biennalen

Jag la upp en liten snutt av filmen ” The Clock” här sist. Jag har svårt för Videokonst men jag kommer så väl ihåg att när jag såg den här filmen i Venedig ( Biennalen) kunde jag inte slita mig därifrån.

Vi hade vandrat runt i dagar och tittat på konst och plötsligt befann vi oss framför en bioduk och en massa folk som kom och gick om vartannat. Vi satte oss på pinnstolarna som var framställda i rader framför duken. Jag förstod först ingenting. Sakta insåg jag att det handlade om tid.  Nästan varje scen visade en tid,  en klocka. Det var tusentals klipp ur kända och okända ( för mig ) filmer. Ingrid Bergman tittade på sitt armbandsur, Richard Gere sneglade upp på en klocka, scen efter scen, klipp efter klipp. Om en scen visade 12.05 visade nästa precis så mycket tid som faktiskt hade passerat i realtid t.ex 12.07 osv.

När vi hade suttit ett tag var jag tvungen att kolla vad klockan var för vi skulle träffas med vår grupp vid en viss tidpunkt och då  märker jag att min tid var filmens tid.  Klockan var två  hos mig och klockan var två hos Grace Kelly!! Upplevelsen kändes lustigt och konstigt och nästan som trolleri.  Det blev både hypnotiskt  och stimulerande: man tappade uppfattningen om tiden samtidigt som man blev helt besatt av att tiden gick och gick….

 Konstnären Christian Marclay  vann en ”Golden Lion” för ”The Clock” på Venedig Biennalen, 2011. Det tog honom 3 år att få ihop material och göra denna 24 timmars film. Och folk vallfärdar än idag så fort den visas någonstans för det tar ju tid att se alla dessa timmar. Man kan gå om och om igen och bara luta sig tillbaka och svepas in i filmhistorien och glömma tiden som går, eller kanske minnas den.

Om igen blir jag tagen av livets förgänglighet och tidens oändlighet. Jag blir glad och  förtvivlad, deprimerad och  inspirerad. Friktionen mellan dessa känsloyttringar gör att det dallrar till.

Vi måste komma ihåg att det vi gör är viktiga scener i denna evighetslånga film som vi kallar liv.

av -
702
Old Boys Club / Launchpad /London January 2015

 

 

 

(null)

Min Vän Sarah blev lämnad av sin man efter 25 års äktenskap. I samma veva åkte alla hennes 3 barn till USA för att studera.  Sarah blev plötsligt helt ensam i det stora huset i Kensington. Istället för att deppa ihop totalt styrde hon upp ”Launchpad” ett nytt konstkoncept. Hon är supersmart och har efter 20 år i London ett nätverk som imponerar med kända  konstnärer, gallerister, konstvetare och konstkritiker. Hon har samlat på konst i många år och hennes hem är fyllt av keramikskålar och tavlor, skulpturer, fotografier, gobelänger och videokonst.

Hennes koncept går ut på att hon bjuder in en konstnär till sitt hem i 2 veckor och hen får skapa någonting nytt. Det ska vara någon som inte redan har visats i England. Sedan ställer hon ut konstverket och öppnar dörrarna för  allmänheten. Hon bjuder in till samtal och det blir ett levande hus under denna tid.

Jag har följt ”Launchpad” sen första början och i förrgår var det dags för Projekt nummer 4. Konstnärinnan är från Frankrike och vill inte gå under sitt eget namn utan under den lite konstiga pseudonymen ” The Old Boys Club” för att som hon berättade för mig ” distansera sig från konstverket”. Hon känner sig väldigt obekväm med att stå i centrum och bli betraktad och omtalad som konstnär för verken. Hon vill att konsten ska leva sitt egna liv.

Katja ( som hon då faktiskt heter)  är en späd liten Hippie Brud från en Hippie komun i Pyreneerna. Hon har 2 barn med 2 olika män och en ny man som vaktar den lilla blonda 3 åriga dotter som hon hade med sig till London. Det måste vara så otroligt annorlunda och  speciellt  för en kreativ, bohemisk konstnär som har vuxit upp med ”Peace Love and Understanding” att  plötsligt befinna sig i detta konservativa lyxområde i London med  hembiträden och Bentleys utanför huset.

Hennes konst presenterade små ” Demoner”  som i sin tur representerade några av de  karaktärsdrag som hon tyckte sig skönja hos Sarah. Dessa 6 Demoner var gömda i huset. Små animerade figurer som projekterades på väggen och som man fick gå omkring och leta efter, som en sorts konstnärlig Orientering.  En liten gubbe med en låda på huvudet som ramlade ner för en trappa om och om igen, hade hon gömt under själva trappan.

Demonen som hon kallar ” Unsolvable Problem” var en figur som hade slagit knut på sig själv och försökte komma loss. Den var placerad/ projicerad i barskåpet.  Jag kände med en gång att den lille problemdemonen talade till mig. Han bodde i barskåpet och det kändes logiskt att han kände sig trygg där.  Om han inte  hittade lösningen på ”problemet” skulle han kunna öppna en flaska vin och dränka sina sorger. Jag kände instinktivt att han skulle trivas hemma hos oss och att Yves ( min Sambo) skulle älska honom som sitt barn. Beslutade mig för att köpa Demonen till Yves som fyller 45 snart.

”Launchpad” är ett nytt sätt att introducera konst. En intim relation mellan Konstnär och Gallerist/ Supporter. Konstnären känner sig utvald och relevant och är ofta riktigt taggad av att få skapa någonting nytt i ett främmande  hus,  i ett främmande land utan att behöva oroa sig för kostnad.  Sarah får användning av sitt stora hus och får ett intressant socialt liv samt behålla konstverket. Hon får samtidigt  vara med om en unik konstnärlig process från nära håll.

Men det allra viktigaste: hon sopar undan sorg och besvikelse och bjuder in till nya möten.

 Sarah i sitt hem

(null)

av -
833
Konstnärinnan Debora Delmar, Jag, Daniela Yves och Audrey

Jag vet inte om det är många som väljer att ställa till kalas i just Januari för att det är så kallt och deppigt  eller om det är jag som har tackat ja till väldigt mycket, men ut gås det. Jag har Konst evenemang varje dag i två veckor framöver.

”Patron of the Arts” är på svenska någonting i stil med Sponsor/Främjare. Man stödjer en organisation ekonomiskt och rent praktiskt. Jag stödjer CAS ( Contemporary Art Society) och MAO ( Modern Art Oxford) .

Som tack  för vårt stöd anordnade MAO en konstkväll i tisdags. Vi var vi hembjudna till storsamlaren Catherine Petitgas. Hennes grej är Latinamerikansk konst och hennes hem är alldeles fullt med tavlor och skulpturer. Vi fick snittar och champagne och alla pussade varandra gott nytt 2015 eftersom vi inte hade setts på länge. Jag har hängt med ett tag men blir alltid lika förvånad och glad när jag märker att jag känner så många konstgalningar i London. Här finns alla möjliga typer.

Till exempel Loreen en lång frånskild judinna i 55 års åldern som har sagt rent ut att hon går på MAO events istället för att hänga på Match.com. Hon vill bara hitta en karl!

Audrey är snart 80 år, en välbärgad och väldigt intressant dam som har levt i hela världen. Jag kan se i hennes ögon att hon fortfarande känner sig som en livlig 20 åring men att hon samtidigt kämpar mot en kropp som blir olydigare för var dag.  Audrey kom fram och frågade vad det var för gott i hennes glas då hon aldrig hade smakat det förut. Yves förklarade tålmodigt att det var Tequila, Cointreau, lime och citron juice och drinken heter Margarita. Hon joddlade glatt att hon hade druckit 4 stycken!!

Paul Smith är 3 meter lång och har precis skrivit en bok om hur den Engelska Adeln jagar ( skjuter djur). Olga en vacker tjej från Moskva som har startat eget och en 20 tal andra  karaktärer som hade samlats i Catherines vardagsrum. Vi skulle lyssna på Debora Delmar en 28 årig konstnärinna från Mexico som ska ha sin första riktigt stora utställning på just MAO. Det är stort! Hon var jättesöt och bra på att prata. Väldigt viktigt att  kunna prata !!! Hennes resa gick från Mexico där hon målade med traditionell pensel innan intågandet av Internet och datorer och Facebook.  Hon var  ganska avskärmad från konstvärlden  fram tills hon kom in på Konstskolan ”Visual Art” i New York. Då exploderade hennes värld. Hon upptäckte Duchamp och sen var det liksom kört för penseln. Hennes konst handlar om varumärken, det samtida konsumtionssamhället, Marknadsföring, inredning, trender och livsstil. URL och IRL ( Universal Resource Locator som används i Webb adresser och In Real Life, livet självt)   Hon gick från en liten förort till världen på ett klick och hennes glädje över detta bubblar över i kreativa krafter.

Vi satt där som förhäxade och lyssnade på Debora då  vi plötsligt hörde en enorm duns. Eller det var flera konstiga dunsar efter varann. Alla , precis alla ryggade till och tittade ut i trappavsatsen utanför vardagsrummet. Där låg Anna. Anna är en spröd asiatisk dam. Hon är liten och finlemmad,  tystlåten och ljuvlig och tassar mest fram i livet med en viskning. Alltid perfekt klädd och väldigt belevad och artig. Man tänker  liksom lite  porslin när man ser henne.

Anna hade stått och tittat på en tavla tio trappsteg upp och snubblat och sen flugit ner för trappan med två Saltomortal och landat framför oss alla andra. Hennes ansikte, hennes uttryck där och då slår alla Bacon tavlor! ”Mortified” som det heter på engelska.

Oh vad jag tyckte synd om henne.

Jag hämtade mig dock och hade ett super trevligt samtal med Debora och vi är nu Instagram Kompisar.

Jag heter Wannabemartina på Instagram och Debora Delmar heter supdd

IMG_0090.JPG

av -
449
Tidig Morgon i Kensington Gardens

Jag kan prata om konst tills korna kommer hem (” till the cows come home”….finns det uttrycket på svenska?) men den allra vackraste, mest levande, föränderliga, doftande, vindpuffande, dagsfärska och strålande konst finns i naturen. Jag var ute och joggade ( I Kate Middletons trädgård förresten, hon och William bor i Kensington Gardens) och även fast jag är totalt oromantisk blev jag tagen av denna syn. Solen med sina strålar ser precis ut som den sol jag ritade när jag var liten.

av -
797
Jenny Saville

Fantastiska konstnärinnan Jenny Saville är en stor talang, och har enligt vissa tagit över rollen som drottning av porträttmåleriet ( med den hudnära köttiga stilen ) från den avlidne kungen Lucian Freud .

Hittade en bild på en liten flicka som hon målat och jag trodde helt ärligt det var min dotter Lana när hon var yngre. Eller Tinnie …

Apropå  Tinnie, hela helgen tjatade hon om hur hon minsann skulle träffa en riktig Princessa i skolan. Hon var inte övertygad att detta skulle vara en heltigenom trevlig upplevelse eftersom Princessan skulle komma med stora gubbar som var vakter och verkade lite ” skrämmiga”. Princessan hette tydligen ”Kate Middleton” sa TInne. Jag var imponerad över att hon kunde uttala och komma ihåg det lite udda efternamnet på Prins Williams Fru.

Hursomhelst så trodde jag att hon pratade massa princess  strunt och jiddrade om någon Disney Film som hon hade sett….. Döm om min förvåning när vi kom till skolan i morse och det stod massa poliser runt skolan  och vi var tvungna att lämna av barnen vid grinden!! Jag hade sett på Sky News i helgen att det numera står poliser utanför judiska skolor i Paris och blev lite rädd. Med det visade sig att Tinnie inte alls snackat skit! Kate Middleton var på väg till deras lilla skola och närliggande AutistCentrum och alla var väldigt uppspelta!!

Måste börja ta mitt barn på allvar!

 

IMG_0064-0.JPG

Följ oss

267GillaGilla
214FöljareFölj

Senaste inlägg

1396
Du som följde min blogg här på Magasinet Kvinna och undrat vart jag tog vägen, kan följa min nya blogg på topphälsa.se Vi ses...

Pin It on Pinterest